”När du dog var jag icke längre ett

När du dog visste jag inte vem jag var

Överallt där jag gick, gick två. Hon och Hon

Jag och jag. Du och du. Eller vad såg de egentligen?

Såg de dig i mig, såg frånvaron av dig, skuggan av dig kastad över mig?

Jag vet inte. Jag vet bara att de som kände oss drog sig undan

att de blev obekväma i mitt sällskap

att de behövde säga: något om dig, men de visste inte hur

Så de begravde mig bredvid dig – fastän jag fortfarande var vid liv”

Under julledigheten läste jag en av de vackraste och starkaste diktsamling jag läst. Det var en debut av Sorin Masifi och är en sammanhängande sorgesång över förluster hon gjort som kurd i en stat som förnekar kurder sitt människovärde. Hon skriver för att inte tappa bort sig själv. Hennes syster var den modiga, som gick längst fram i kampen och som drev motståndet. Här fanns hoppet. Men systern dör. Dikterna är en sorgesång över systern, men också över andra människor som förlorats, över det land som förlorats, det språk och de rättigheter som förlorarats.

Dikterna är politiska och samtidigt djupt personliga. I Masifis texter är det samma sak. Det är skrivet i en rytm och ett tempo som nästan läser sig självt. Det går inte att sluta. Staten Turkiet försöker tysta sina människor, den vill tysta kurderna. Sorin Masifi är inte tyst, utan tvärtom använder hon språket för att definiera Kurdistan, för att berätta om vad som stulits och förvägrats. Masifi letar efter och finner ord som kan beskriva förlusterna och hon använder sina egna men också andras; såsom andra poeter, både kurdiska och andra.

Mitt boktips till utrikesministern och hela den svenska regeringen är Staten, Systrarna och Dikten av Sorin Masifi. Den lämnar ingen opåverkad.