”Jag tror faktiskt att kulturvärlden är sin egen värsta fiende”
Karin Svanborg-Sjöwall, statssekreterare till kulturministern i Liberal debatt 2/2025..
En intervju med Karin Svanborg-Sjöwall, statssekreterare till kulturministern och tidigare VD på Timbro, i Liberal Debatt (2/2025) visar tydligt att det vare sig är ointresse eller okunnighet som ligger bakom Tidöregeringens kulturpolitik. Tvärtom.
Att statens kulturbudget under Tidöregeringen har varit den lägsta på 20 år under hela mandatperioden, är resultatet av ideologiska val och en marknadsliberal högerpolitik där man vill ha så lite offentligt ansvar som möjligt till förmån för det som kan säljas och köpas på en marknad.
Resultatet vet vi: Museer, teatrar, bibliotek och fria grupper runtom i Sverige tvingas dra ned på verksamhet och/eller höja biljettpriserna. Studieförbundens finansiering har skurits ned med en tredjedel, två studieförbund har lagt ner, replokaler stänger och akvarellkurser upphör. Det som inte klarar sig på en marknad ska bort.
Kulturministern har som bekant gjort sig ovän med i stort sett hela kultursektorn, men lyssnar man noggrant på kulturministern och inte minst på hennes statssekreterare så har det varit ett mål i sig. Kulturministerns statssekreterare säger där att hon gått in för att ”rucka en svensk bastion i grunden”. Med bastionen menar hon den kulturpolitik som beslutades 1974 och som hade huvudsyftet att kultur skulle nå ut i hela landet och ge alla människor möjlighet att ta del av kultur och utöva kultur. Det är fortfarande den kulturpolitik som gör att vi idag har offentligt stöd till museer och scenkonst runt om i landet och som gett oss Riksteatern som turnerar långt ifrån de stora städerna.
Kulturministerns statssekreterare utvecklar resonemangen i intervjun. Den offentliga finansieringen av kultur beskrivs som ett bidragsberoende och dessutom till kultur som inte efterfrågas eller är kommersiellt gångbar. Därför kan den skäras bort som en onödig kostnad. Svanborg-Sjöwall uttrycker det som att kulturbranscher kommer med ”tiggarhåven”. Parisa Liljestrand, kulturminister, har flera gånger uttryckt sig på ett liknande sätt: ”Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar” sa kulturministern på invigningen av Göteborgs filmfestival häromåret. Istället för offentligt stöd och en demokratiskt beslutar kulturpolitik ska kulturen förlita sig på sponsorer och mecenater.
Effekterna i kulturlivet är tydliga. I mitt uppdrag som regionråd med ansvar för bland annat kultur och folkbildning träffar jag många kulturskapare. De flesta är egna företagare och lägger allt mer av sin tid på administration – de måste söka pengar, stipendier, och uppfylla krav i upphandlingar. De har trots det allt svårare att kunna ta betalt för sådant som i andra branscher är självklart – den tid de lägger ned på ett uppdrag inklusive tid för resor.
Ingen kommun eller region skulle idag boka in verksamhetskonsulter för att utveckla en idé eller en organisationsförändring på en förvaltning utan att betala för sig. När det gäller kulturskapare hör jag tyvärr hur de ibland förväntas delta i utveckling av kommunen eller regionen på ideell basis. För en kulturarbetare som behöver jobb och inkomster kan det vara svårt att säga nej även om det är jobb man inte får betalt för (”kanske, kanske blir det jobb och inkomster längre fram…”).
Ingen hantverkare skulle jobba så. Tänk dig en snickare eller rörmokare som åker ut på ett jobb för att hjälpa en entreprenör att ”komma på lite bra innovation” – utan lön! Det skulle de aldrig göra och det är självklart med timtaxa och ersättning för reskostnader, restid och varje utlägg. Men Timbrohögerns och Tidö-regeringens stämplar kulturskapare som ett bidragsberoende kollektiv som kommer med tiggarhåven. Ett lätt bete för missnöjda väljare där mångas hushållsekonomi i dag har gått i sank på grund av högerpolitik. I takt med att det offentliga skär ned tvingas kulturskapare jobbar för allt lägre ersättning. Det här är inte en utveckling som är lätt att vända.
En levande demokrati förutsätter en stark och fri kultursektor – och en ökad statlig finansiering. Det måste också som för annan välfärd finnas en uppräkning av kulturpolitiska anslag som följer kostnadsutvecklingen över tid. Dessutom behöver resurserna komma också det fria kulturlivet till del på ett bättre sätt än idag. Kultursektorn har nu så låg finansiering att man attackerar varandra – det är inte hållbart. Jag ser det som en viktig uppgift under kommande mandatperiod att som riksdagsledamot arbeta för en stärkt offentlig finansiering, och för att kulturarbetare ska ha rimliga arbetsvillkor, efter flera år av neddragningar.
Timbrohögern och Tidö-regeringen har inte sparat på kulturen av ekonomiska skäl. Det handlar om ideologi. Stärkta statsfinanser kommer inte att hjälpa kultursektorn om vi inte också får en socialdemokratisk regering.
