Efter en långt utdragen rösträkning står det klart att Magdalena Andersson får uppdraget att sondera möjligheten att bilda en regering eftersom mandaten är till fördel för Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet med 176 mot 173.

Vi är många som är lättade över det. Det är en stor skillnad att se och höra Magdalena Andersson hålla tal jämfört med den statsminister som till slut lämnade in sin avskedsansökning. Magdalena Andersson har ett samarbetsinriktat och statsmannamässigt fokus som jag åtminstone saknat. Det finns inget splittrande eller polariserande i hennes ansats utan tvärtom är hon tydlig med att hon vill leda en samarbetsinriktad regering och att hon vill vara hela landets statsminister.

Men även om intentionen till samarbete är önskvärd, både för ett annat samtalsklimat i den offentliga debatten och för politiska resultat, så behöver Magdalena Andersson också vara en stenhård förhandlare.

Sakpolitiskt behöver den kommande regering bedriva en politik för minskade ekonomiska klyftor i befolkningen. Sverige behöver inte fler stora skattesänkningar för de rikaste, utan istället förändringar i skatteutjämningssystemet som gör att landsbygden kan ha en stark välfärd.

Bättre villkor för de med samhällsbärande yrken kommer vara en viktig prioritering i förhandlingarna. Rättvisa pensioner och avskaffat karensavdrag kan inte förhandlas bort. Inte heller kan vi slarva med arbetsmarknadspolitiken de kommande åren eller med viktiga investeringar. Människor måste komma i arbete och på ett sådant sätt som stärker Sverige; ökat byggande, investeringar i infrastruktur, stärkt välfärd och rättvis klimatomställning.