Är det etiskt försvarbart att medicinera människor för problem som samhället skapar? Den frågan ställde överläkaren Giulia Arslan på DN Debatt i fredags, apropå den snabba ökningen av barn som medicineras för ADHD.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns barn som har stor hjälp av både diagnos och medicin, men det måste då handla om barnets behov, inte om ett sätt att mildra verkningarna av ett samhälle och en skola som inte fungerar.

Det är till exempel orimligt att många föräldrar upplever att diagnos har blivit ett sätt att få hjälp i skolan. Det ska barn få ändå. Hur många barn skulle förresten få lättare att koncentrera sig om de inte var så många i klasserna? Färre barn i klasserna skulle vi få med Socialdemokraternas småskolereform.

Mellan åren 2019-2022 har andelen barn och unga som fått en ADHD-diagnos ökat med uppemot 50 procent. Bland de allra yngsta barnen, flickor 5-9 år, ökade andelen som fått diagnosen ADHD med närmare 45 procent under motsvarande period. Eftersom vissa antidepressiva läkemedel också används vid ADHD syns samma resultat i en nordisk jämförelse där. I Sverige är förskrivningen av antidepressiva läkemedel  ungefär tre gånger högre bland 15–19-åringar och tre till fem gånger högre bland 10–14-åringar, jämfört med motsvarande grupper i Danmark och Norge.

En undersökning baserad på siffror från läkemedelsregistret 2015 visade att det är 30 procent vanligare att ett barn som fötts sent på året får en ADHD-diagnos än ett som fötts tidigt på året. Den skillnaden måste tas på allvar. Det finns inga särskilt kända riskfaktorer baserat på födelsemånad utan sannolikt handlar det om att barn som är födda sent inte hunnit mogna lika mycket som sina tidigare födda klasskamrater och att detta i sin tur leder till utredning och diagnos. Om det är så är det skolan det är fel på och inte barnen.

Jämfört med Norge och Danmark sticker Sverige alltså ut med fler diagnoser och fler som får medicin. Vad som också sticker ut är en marknadsstyrd vård. Testa att googla på till exempel ”utredning ADHD” så kommer du att få uppåt femtio eller fler bolag som kan ordna en diagnos mot betalning. Samma företag kan ofta ”ta bort” en diagnos mot betalning också.

Jag ser flera risker med den här utvecklingen:

• Vi individualiserar problem istället för att lösa dem på samhällsnivå, till exempel med färre barn i klasserna.
• De barn som allvarliga problem riskerar att trängas undan i vården och i skolan.
• Etiketter på barn riskerar att bli självuppfyllande och ställa till problem senare i  livet.

Det sista är en utveckling vi redan ser och media rapporterar med jämna mellanrum om ungdomar som vill ”bli av med” sina diagnoser.

Att vända den här utvecklingen är en viktig politisk fråga. Så här kan vi inte ha det.