Den första handling jag råkade lägga ögonen på i min region-Ipad är revisionsrapporten om BUP. 37 sidor oroande läsning som bekräftar bilden av en alltför otillgänglig barn- och ungdomspsykiatri där det saknas psykologer och läkare och där köerna växer.
Rapporten innehåller en massa grafer, figurer och analyser. Produktiviteten är låg. Kompetensförsörjningen brister. Styrningen är otydlig. Det saknas rutiner, bland annat för uppföljning och återbesök. Man skriver om arbetssätt som är ineffektiva och att patienter och brukarorganisationer inte kommer fram på telefon eller på andra sätt.
Jag vet att det finns personal som sliter på BUP och stressar i ett svårt läge. Jag vet också att de vårdnadshavare som ringer förgäves för att komma i kontakt med BUP för ett barn som mår dåligt lever under stor stress. Även barnen själva. Kritiken mot BUP:s brister i tillgänglighet ska riktas mot den politiska ledningen som är ytterst ansvarig för att verksamheten fungerar.
Plötsligt kastas jag tillbaka till tiden när min tid faktiskt ägnades till stor del åt att just kontakta BUP. Först skulle man rikta in sig på en telefontid som var allt annat än generöst tilltagen. Därefter hoppas på att komma fram till någon som eventuellt kunde lämna ett meddelande till vår behandlare som möjligen skulle kunna ringa tillbaka på sin telefontid en annan dag. Det krävdes utöver tid också tålamod och styrka vilket är exakt det som saknas om ditt barn är sjukt.
Jag minns första mötet med H. Vi hade fått ännu en ny behandlare hos BUP när vi var i slutfasen av den långa anorexibehandlingen på en annan avdelning. Både E och jag var skeptiska. Våra erfarenheter var inte alltigenom goda men när nu barnet överlevt och mamman fortfarande stod på benen så vore det väl själva fan om vi skulle stupa på målsnöret. Vi behövde hjälpen för att klara den sista biten in i mål.
Det var H. som skulle hjälpa oss. Jag minns hennes öppna och raka sätt när vi satt vid första mötet runt det välkända runda, låga BUP-bordet med de ändå ganska bekväma fåtöljerna. E. var rejält sminkad som vanligt, nervös och med fasaden som sköld. H. var dock lugnet själv och första mötet var en lyckoträff. Det klickade mellan oss alla.
Nervositeten byttes mot trygghet. Vi kände hur H:s hand var exakt det som var rätt för oss och särskilt för E. Hon skulle kunna hjälpa oss! Jag såg det på E. och det kändes i hela rummet.
En timme går fort och när vi skulle gå blev min första fråga såklart: ”när får vi träffa dig igen”. Det skulle inte dröja så jättelänge sa hon men sen tog hon fram papper och penna och skrev sitt mobilnummer och lämnade över. ”Ring eller messa om det krisar innan nästa tid. Jag ringer tillbaka om jag är upptagen”.
H. var vår räddning. Hennes mobilnummer var vår räddning. Hon är en öppen, rak, intresserad behandlare men också en modig och självständig individ som själv valde sina arbetssätt och som valde att vara tillgänglig.
Den där tillgängligheten betydde allt. Vi ringde inte ner H. Men vi ringde vid kris och hon ringde alltid tillbaka samma dag. 10 minuters samtal kunde räcka i veckor eller mer. Ibland behövde vi messa eller ringa lite oftare och ibland komma in och då löste H. det. När E. behövde henne vid skolstarten på möte med elevhälsan (med kort varsel!) kom hon cyklandes och jag har aldrig sett en rakare dialog med elevhälsan om vad E. behöver och vad autism egentligen är.
H. gav oss sitt mobilnummer. Hon var en tillgänglig behandlare. Allt löses inte med mobilnummer på en lapp men det var mer än så och jag har H. på näthinnan när jag tänker på ett tillgängligt BUP.
