Andrijko är två år och åtta månader och han har förlorat sina ben i en rysk robotattack när hans familj försökte fly Ukraina. På barnsjukhuset där han ligger med ett gosedjur förstår han inte ännu att han förlorat sina ben. Minsta ljud skrämmer den lille pojken, som gråter och spärrar upp ögonen i skräck bara det knackar på dörren.

Snart tre veckor har det gått sedan Putin inledde den orättfärdiga invasionen av Ukraina. Den brutalitet vi anade skulle bli signum för detta krig bekräftas varje dag. Krigets lagar gäller inte för en diktators imperiebyggande och miljoner civila lider i sönderbombade och instängda städer där det saknas mat, vatten, el och sjukvård. Det omänskliga lidande som sker i Mariupol ska vara ett avskräckande exempel för ukrainarna och fler städer riskerar att drabbas på samma sätt.

Det är smärtsamt att följa rapporteringen om hur anhöriga har dödats i blodiga attacker, människor på flykt med små barn i famnen, någon med sitt husdjur i en handväska. Familjer splittras när männen måste stanna för att försvara sitt land medan fruar och barn försöker sättas i trygghet.

Hänsynslösheten är total när barnsjukhus och förlossningskliniker bombas. Jag hade tänkt att berätta för er om Marianna, som var en av de höggravida kvinnorna vi såg springa ned i ett skyddsrum med blodigt ansikte, och som har fått sitt barn. En liten flicka som fick namn efter segergudinnan Nike. Men precis innan jag gick hit såg jag i en nyhetsflash att kvinnan inte längre lever och inte hennes barn.

Det pågår också ett slags krig i Ryssland ska vi påminna oss om. Där rasar kriget mot sanningen och den ryska statsledningen sluter nu det ryska samhället totalt mot omvärlden.

Men finns det då inget hopp? Jo till och med i det mörkaste av mörker finns hopp. Mot slutenheten och lögnerna står den öppna, fria, liberala värdegrunden. Länder som står upp för demokrati, frihet och fred sluter sig nu samman till stöd för det ukrainska folket och för att värna demokratin. Europa, EU och västvärlden visar en enad front i sanktionerna, i fördömanden mot den ryska diktatorn och mot kriget och i stödet för Ukraina med vapen, förnödenheter och ekonomiskt stöd.

Polen, Moldavien, Rumänien, Sverige och många europeiska länder öppnar sina gränser för den största flyktingströmmen i Europa sedan andra världskriget. Det ger mig hopp. Det ger också hopp att se inslaget i SVT igår om Lars Erlingsson som tar sin buss från Hässleholm och för andra gången kör ner till Polen för att lämna mediciner och förnödenheter och ta med flyende barn och kvinnor till tryggheten.

Jag vill avsluta med Olof Palmes ord:

Folkets längtan efter frihet kan i det långa loppet inte slås ner. Den kommer att leva och segra till sist.