Jag var ute och joggade häromkvällen. Ingen runda man lägger ut på sociala medier, men jag njöt av den och jag sprang längs älven. Mitt eget tempo, ingen klocka. Musik i öronen och ett försök att rensa ut dagens händelser och låta ben och hjärta jobba medan huvudet fick vila.
För mig är det ingen självklarhet att göra detta: att springa. Jag är inte uppvuxen med någon idrott alls i mitt liv. Jag minns att min mamma några vintrar tog sina gamla brädor till skidor och gick ut på fälten bakom det serietillverkade 70-talshuset och åkte runt i en fyrkant och gjorde ett eget spår. Vi barn kunde kana efter med våra skidor med den där 70-talsbindningem där man gled i med sina vinterkängor i en ögla som alltid var antingen för lös, så man hoppade ur eller för hård så man inte kom i. Mer skidåkning än så minns jag inte att vi ägnade oss åt. Mina kompisars familjer åkte till fjällen i Sverige och Norge. De åkte längd men framför allt åkte de utför när 70-tal gick över i 80- och 90-tal.
Vi var ingen sportfamilj. Vi var de intellektuella. Det ena är inte bättre än det andra men det är olika och det ger helt olika förutsättningar för ett liv i en småstad för en som växer upp och är tonåring. Man kan konstatera att även om man har läst både Södergran och Jong hjälper det inte om man står i en skidbacke.
Jag, nörden, fick följa med den sportigare och hippare delen av släkten på skidresa. Jag vet inte vad jag tänkte mig men har man i princip bara kanat omkring på ett gärde och åkt nerför halva backen i Busshöjden i Kristinehamn vet man inte vad man ger sig in på när man följer med till ”äkta fjäll”. Det var väl inte det mest lyckade jag gjort. Jag grät i puckelpistar och jag trycktes ned av en sittlift som for över mitt huvud när jag halkade på en isfläck vid försök till påstigning. Den snygge liftvakten tyckte jag var en tönt såklart och brydde sig inte nämnvärt men min morbror med det häftiga humöret sträckte upp honom. Min morbror stod upp för mig, nörden, när det krävdes!
Inte spelade jag vare sig fotboll, handboll eller innebandy heller. I en småstad som min är det närmast en social katastrof. Mina klasskompisar gjorde minst en grej av allt detta och deras föräldrar tränade dem och körde dem och hejade på dem. Jag vet inte om det var bristen på idrott i mitt liv eller känslan av att vara ensam, annorlunda och konstig som gjorde att jag hamnade något snett i tonåren med skolan, med killar, med festande och hela min självbild.
Det var några rejält struliga år men jag träffade senare människor som fick mig att välja bättre vägar och så småningom hittade jag politiken, jag hittade mitt parti och jag började plugga på högskolan. Det skulle rätta till sig för mig med.
Träningen då? Ja det skulle dröja ganska länge innan jag började röra på mig på ett sätt som kan kallas träning. Jag var verkligen inte i form men tillsammans med några kursare på lärarutbildningen, särskilt Sofia (tack till dig!) , började jag träna på Friskis och jag började försiktigt med löpning. Eller ja, gå-lunka-löp var det snarare.
Skidåkningen då? Ja den dröjde ännu längre. När jag fick barn själv några år senare var jag bestämd med att mina barn skulle få chansen att lära sig åka skidor, som jag själv inte gjort som barn. Jag har åkt runt till skidbackar, till skiduthyrare och letat bra begagnat åt mig och barnen. Fast jag inte kunde åka själv skulle jag minsann se till att de skulle lära sig. Ett tiotal skidskolor, ett antal privatlektioner och massa timmar i skidbackar i alltifrån Kil till Sälen kan vi nu alla tre åka skidor. Många gånger har jag varit livrädd, nästan alltid har jag känt mig fel.
Vi hade min Skoda till fjällen med en takbox större än bilen som gjorde att jag inte helt kunde öppna bagageluckan. När vi reste till Kläppen en vinter var det lite under 20 minus en morgon och jag undrade om min lilla Skoda skulle starta. Mina små fina tjejer stod och iakttog med viss oro mitt skrapande på rutorna medan herrarna bredvid mig som hade stora Volvos och BMW diskuterade möjligheten att starta bilarna. De tittade skeptiskt på mig och Skodan. Mannen med den fina BMW:n försökte först men det sket sig som vi säger. Han gick in på hotellet för att hämta startkablar. De fortsatte att titta överlägset på mig och Skodan. Jag sa till tjejerna att hoppa in. Är man från Kristinehamn vet man att hantera gamla bilar i alla fall och jag visste att jag bara hade en chans om jag skulle få den att starta så det gällde att ta. Ja jävlar! Det gick ju! Ursäkta och förlåt men med ett svart moln bakom oss lämnade vi och Skodan parkeringen. Kvar stod männen och vi var på väg till backen!
I februari 2019 var det Grande Final när äldsta dottern och jag åkte till Österrikes alper för att åka slalom. Dessa vita, vackra dagar med höga fjäll ständigt omkring mig var några av de bästa dagar jag upplevt. Jag kände mig stolt över min långa resa som tagit mig hit och att jag kände sådan glädje att göra det med Judit.
Jag har alltid känt mig som en katt bland hermelinerna i all form av sport. Det går faktiskt inte över helt. Jag kan känna det på gymmet, i omklädningsrummet, i löpspåret, i längdspåret, i backen. Men jag är så jäkla glad att jag kom över mina rädslor och att jag testat, lärt mig, försökt! Idag njuter jag av min löpning och min skidåkning. Det är inte prestation för mig och du kommer aldrig få se mig i tävlingar, lopp eller visa några tider. Jag söker inte det. Jag söker frihet, njutning och glädje. Jag vill att mitt hjärta ska få jobba och resten av musklerna i min kropp. Jag behöver det. Alla behöver det. Det här är min förkortade berättelse om den rädda nörden från Kristinehamn som äntligen stod i en skidbacke i Alperna när hon var nästan 50 år.
Jag berättar det här för att dela med sig av tron på att alla kan utmana sig, utvecklas, lära sig och övervinna svårigheter och rädslor.
(PS det är inte meningen att någon ska känna sig utpekad i min berättelse och jag är väldigt glad över att jag fick tillgång till ett stort bibliotek från jag var barn)
