I dag handlade jag med min mamma på Coop i Kristinehamn. Hon är en bit över åttio och har rullator. Det hon fixade själv för ett par år sedan går inte längre lika enkelt. Som till exempel att ta sig till Coop för att handla. Men hon lagar mat några gånger i veckan, för att hon vill det – och för att det blir gott. Hon äter ofta lunch på stan, helst hos Greta på Kungsgatan. Igår hade hon testat Servicehusets lunch för första gången: ”det var gott, inget halvfabrikat, utan hemlagat” var omdömet.

Jag tänker på Annelie Persson i Hjo som intervjuades i ett radioprogram för en tid sedan. ”Slippa äta frysmat varenda dag” är Annelies högsta önskan. Idag är hon sjukpensionär efter en stroke och har hemtjänst flera gånger om dagen.

Hon är ledsen för att hon inte kan laga mat själv längre och nu när kommunen ska spara 2 miljoner har de tagit bort lagad mat till personer som har hemtjänst. Istället ska de ”klicka hem” frysta färdigrätter från Dafgårds.

Jag har träffat många äldre på sistone som pratar om just detta. Vad är det för livskvalitet att äta frysmat varje dag i veckan, att inte få känna doften av lagad mat? När jag var på Karlstads kommuns seniordag på Skutberget kom frågan om mat upp i flera samtal. Pensionärsorganisationerna bemannar ett par tält och i samtalet menar de att frysmaten i äldreomsorgen säger något om synen på de äldre i samhället.

Radions granskning visar att en stor andel av kommunerna inte längre erbjuder lagad mat från ett kommunalt kök till de som har omsorgsinsatser. Istället är de hänvisade till färdigrätter på Coop eller Ica. I radioinslaget intervjuas den moderata ordföranden i den kommunala nämnden som har ansvar för omsorgen i Hjo. som får frågor om hon själv skulle vilja äta färdigrätter resten av livet säger ”nej!” med eftertryck och ett skratt. Hon kan ju laga mat själv, som hon säger.

Reportern undrar då varför den som förlorat förmågan att laga mat själv ska behöva äta färdigrätter varje dag. Det kan hon inte svara på men säger något om att samhällets gräns måste gå någonstans.

Jag tänker också att den gränsen har passerats för länge sedan. Den gränsen har passerats när det gäller respekten för de äldre i vårt samhälle.

Samtalet om att åldras och vad en värdig ålderdom måste få ta plats. Det handlar om pengar och finansiering, men det handlar också om värderingar, synsätt och kultur. En gradvis förskjutning av synen på åldrande som lett fram till att pengar får styra omsorgen om de sköra äldre. Guldkanten är långt borta.

I Sverige har vi råd och möjlighet att leva ett gott liv – hela livet! Att njuta av köttbullarna i gräddsås. Att sitta en stund efter middagen, ta en kopp kaffe, läsa tidningen och få tiden att småprata med den som kommer för att ge omsorg.

Min mamma var stolt när hon köpte ingredienser till en lunch hon skulle laga under veckan. Jag frågade om hon verkligen skulle orka laga rätten och svaret kom direkt: ”Jamen dillkött! Det lagar sig nästan själv – och det är ju så gott!”