Kulturen i Sverige går på knäna efter att Tidöregeringen lagt de snålaste kulturbudgetarna på 20 år, fyra budgetar i rad. Kultursektorn larmar om kris. Folkbildningen som utsatts för drakoniska nedskärningar, ideologiskt motiverade från Sverigedemokraterna, berättar om replokalernas död och om 8000 färre konserter. 

 Den moderata kulturministern menar att det är inte en krigsförklaring utan säger till Magasin K att det är en ”självständig, ideologisk, borgerlig kulturpolitik” Hon säger att det är en politik som ”visar respekt för skattebetalarna, men också för det hårda arbete som jag vet att många inom kultursektorn gör för att ge oss glädje, skönhet, eftertanke och också tillväxt”.

Den borgerliga kulturpolitiken har två spår – det ena handlar om ett skifte från offentliga finansiering till mer privat finansiering och det andra handlar om Sverigedemokraternas stora projekt kulturkanon.

”Ingen privat givare vill täcka upp för verksamhet om det offentliga svarar med att backa undan.”

Antonia A:son Johnson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg på DN debatt igår.

Det inte många tänker på är att det idag är hushållen som står för den största delen av den privata finansieringen. Entré till museer, konsertbiljetter, biobiljetter, bokköp och avgifterna i kulturskolan eller till studiecirkeln är exempel på det. Men också det ideella engagemanget inom kultursektorn som är stort. Det handlar om alla som ställer upp och riggar scener eller kokar kaffe, alla som bokar artister och som ser till att det finns parkeringar när det ska vara en konsert i bygdegården.

De privata medlen från näringslivet och mecenater lyser ännu med sin frånvaro i Värmland. Åtminstone saknas modeller för den typen av privat finansiering, som eventuellt skulle kunna bidra till en breddad finansiering av kultursektorn. I morgon, 18 maj, kommer regeringens utredare presentera den utredning av Breddad finansiering som tillsattes för snart ett år sedan. Jag tror många ser fram emot den. Hur mycket vi ska förlita oss på näringslivet, mecenaterna och privata medel är vi dock inte lika överens om politiskt. Men inte heller näringslivet själva verkar vilja tas för givna när det kommer till att ta ansvar för kulturens finansiering.

När Antonia A:son Johnson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg, näringslivstoppar och överhuvuden får några av Sveriges rikaste familjer, skriver på DN Debatt verkar de inte helt överens med Tidöregeringen om i vilken grad de ska bidra ekonomiskt, i relation till det offentligas ansvar.

I debattartikeln skriver de: ”Regeringen vill nu att privat sektor ska kliva in. Vi vill, men då krävs ändring i både synsätt på kulturens värde och i konkret politik”.  Men fortsätter de, för att de ska vilja bidra mer med privata medel, kräver de samma engagemang från regeringen. De efterlyser först och främst ”en positiv berättelse om kulturens samhällsvärde” och för det andra ”bättre förutsättningar för kulturorganisationer och kulturaktörer.”

Jag tror tyvärr de talar för döva öron! Jag lyssnar på radions God morgon världen när jag skriver detta. En av frågorna i veckans panel rör de marknadshyror som regeringen infört för statens fastighetsverk. Kraftigt höjda, marknadsmässiga hyror i Stockholm riskerar nu att äta upp anslagen till de statliga museerna som egentligen ska gå till deras uppdrag att förvalta det nationella och internationella kulturarvet och att visa det för alla oss som bor i Sverige.  

Världskulturmuseerna, som inte fått någon ekonomisk kompensation i budgeten men fått en hyreshöjning på 57% för Etnografiska museet slår nu larm om att de kan tvingas säga upp hyresavtalen. Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet i Stockholm riskerar stängning.

Nationalscenerna Dramaten och Operan har fått höjda anslag för att klara marknadshyrorna men i skrivande stund är det oklart om det kommer att räcka till de kraftiga hyreshöjningarna.

Kulturskymningen som inledde mandatperioden har övergått i ett regelrätt mörker. Det präglar inte bara de statliga museerna och huvudstadens kultur. I kommuner och regioner har vi kämpat under hela mandatperioden för att klara av att kompensera för regeringens underfinansiering av länsmuseer, scenkonst, folkhögskolor och andra kultur- och bildningsverksamheter. Verksamheter som vi fram till Tidöregeringens paradigmskifte av kulturpolitiken, sett som självklara delar av ett välfärdssamhälle där kulturen är något vi alla ska ha rätt att tal del av.

Om Tidöregeringen skulle få fortsatt mandat förutspår jag tyvärr en nedläggningsvåg över hela landet. Teatrar, museer, och andra kulturverksamheter kommer tvingas stänga och dra ned. Färre människor kommer få ta del av kultur och i städerna riskerar vi se gamla fina lokaler ståendes tomma. För dyra för att ha kultur i, men vilka andra verksamheter kommer klara hyrorna?