Det är extra stora fönster i deras celler. En säng istället för två. Toalett och dusch i cellen. En så hemliknande miljö som möjligt. Personaltätt. Frisk luft en timme om dagen.

Jacques Mwep som är Kriminalvårdschef för Kumlaanstalten berättar om Kriminalvårdens arbete med att ta emot barn i fängelse. Han säger att detta var inte vad Kriminalvården har önskat och att de haft invändningar.

Men nu är vi alltså här: 13-åringar som begått grova brott kan dömas till fängelsestraff. Hamna i en miljö som är anpassad för vuxna.

Det är svårt att ta in Mweps ord. Han gör en stark dragning. Professionell men också personlig. Vi som lyssnar drar efter andan, och det är knäpptyst i rummet.

Det är svårt att ta in att barn ska sitta i fängelse. Men lika svårt är det att förstå att 13-åringar groomas in till så grova brott att vi ens har den här diskussionen. Barn förmås att utföra sprängningar och skjutningar, i utbyte mot fickpengar, Pokémonkort och en känsla av tillhörighet eller status. Barn som inte hunnit lära sig om, eller förstår konsekvenser för, vare sig sitt eget eller andras liv.

Barn som begår grova brott och barn i fängelse är samhällets misslyckande. När Jacques Mwepu säger att Kumlaanstalten ska ge de fängslade barnen skola, aktiviteter, måltider och närvarande vuxna tänker jag bara på en sak:

• Vi måste vända samhällsutvecklingen. Alla barn ska ha bra skolgång, aktiviteter, mat och trygga vuxna. Det ska alla barn garanteras – långt innan de tar upp ett skjutvapen, och i utbyte mot pengar eller Pokémonkort, tar ett annat barns liv.

• Vi ska inte en ha ännu en mandatperiod med en regering som tror att samhällsutvecklingen vänds bäst med en politik som bygger på straff, fängelser, och på att göra utsatta familjer ännu fattigare.

Barnen som begår dessa grova brott är samtidigt själva brottsoffer. Utsatta för hänsynslösheten hos grovt kriminella. En utsatthet som har ökat kraftigt under Tidöregeringens tid vid makten eftersom deras politik har försämrat ekonomin för vanliga familjer medan de rikaste har fått skattesänkningar på över 100 miljarder.

Fattigdom breder ut sig i det svenska samhället år 2026. 730 000 som lever i materiell och social fattigdom. Dubbelt så många som 2021. Antalet skuldsatta ökar, liksom vräkningar där barn berörs.

Höjda priser på mat och hyra. Samtidigt har Tidöregeringen inte stöttat vanliga familjer. Barnbidraget är inte höjt sedan 2018, a-kassan sänkt, bostadsbidraget försämrat, medicinerna dyrare.

Hårdast drabbas lågavlönade, ensamstående med barn, arbetslösa, personer med sjukdom eller funktionsnedsättning. Tidöregeringen ger sig inte utan fortsätter driva politik, bidragstak och kvalificering till välfärden, som ökar barnfattigdomen. Detta trots hård kritik från remissinstanser och oppositionen. Risken att fler barn drivs in i våld och kriminalitet är uppenbar, liksom den totala frånvaron av barnrättsperspektiv. Sverige var en gång ett föregångsland för barns rättigheter och vi ska inte acceptera en utveckling som går rakt i fel riktning. Vi kan vända detta – sätta barnens rättigheter i centrum igen.

På bild med Monica Ekström, ordförande Brottsofferjouren Sverige. Hon står alltid på barnens sida.

Dagen med föreläsningen av Jacques Mwep som arrangeras av nätverket för Mänskliga rättigheter, avslutas av Lisa Lyckborn med orden:

Barn är inte framtiden, de är här och nu