Det personliga/det privata är politiskt.
Ebba Busch, partiledare för KD, skrev häromdagen att det är dags för en borgerlig feminism, ”en jämställdhet för verklighetens kvinnor”.
Känslan av parallellt verklighet infann sig när jag läste hennes debattartikel. Den verklighet som Ebba Busch talar om är sannolikt inte den verklighet som många andra kvinnor i Sverige lever i.
Låt oss, med ett foto på min mamma och mig själv från mitten av 1970-talet, under den tid då kvinnors rättigheter tog några kliv framåt, göra en kort tillbakablick på några viktiga år i den senare delen av kvinnohistorien.
Under 1960-talet började kvinnorörelsen växa sig stark. 1968 grundades grupp 8 som tog strid för kvinnors rättigheter; rätten till arbete, daghem åt alla barn, fri abort, rätt till smärtlindring vid förlossning och förbud mot exploatering av deltidsarbetande.
Samma år som jag föddes, 1971, togs sambeskattningen bort. Ett viktigt steg för att minska gifta kvinnors ekonomiska beroendeställning till förmån för kvinnors rätt att vara självförsörjande. 1974 infördes föräldraledighet och föräldrar kunde dela på ledigheten vid barns födelse. 1979 antogs den första jämställdhetslagen i Sverige. Män och kvinnor fick formellt samma villkor i svenskt samhällsliv och skulle motverka diskriminering av såväl kvinnor som män.
Att det personliga, eller det privata, också är politiskt – det har varit en självklar utgångspunkt för kvinnorörelsen. Hur vi organiserar samhället och de politiska beslut vi fattar för att utforma regelverk inom föräldraförsäkring, pensionssystem, skattesystem, på arbetsmarknaden, och inom utbildningssystemet påverkar människors möjligheter att forma sina liv. Vilka politiska beslut vi fattar om den ekonomiska politiken påverkar människors hushållsekonomi. Politiska beslut kan bidra till att öka förutsättningar för jämlikhet och för jämställdhet, men de kan också göra tvärtom och försämra jämlikhet och jämställdhet.
De framsteg vi har vunnit för kvinnors rättigheter och för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män är aldrig vunna för alltid. Tvärtom måste framsteg alltid förvaltas, försvaras och återerövras.
Idag ser vi hur jämställdheten backar in i framtiden och att kvinnors resurser, rättigheter och representation återigen försämras och hotas. Högern haft en majoritet i Sveriges riksdag i 20 år och under de senaste fyra har de toppat med Tidöregeringen. Nu har de ekonomiska klyftorna ökat avsevärt i samhället. Ekonomiskt drabbas kvinnorna hårt, särskilt ensamstående kvinnor med låg lön och kvinnor med låg pension. Samtidigt har regeringen gynnat de rikaste männen med stora skattesänkningar.
I välfärdens yrken är arbetsvillkoren idag sådana att sjukskrivningstalen är höga. Stress, underbemanning, låga löner och sämre arbetsvillkor präglar vardagen får många kvinnor. Dessutom fortsätter det ojämställda ansvaret för barn och hushållsarbete. 75% av föräldraledigheten tas fortsatt ut av kvinnorna. Bland arbetarkvinnorna är det 50% som saknar en heltidsanställning. 30% av arbetarkvinnorna har inte en marginal för oväntade utgifter såsom att frysen går sönder eller en tandläkarräkning. Bara 74% av arbetarkvinnorna tror sig orka arbeta fram till pensionen och 35% av arbetarkvinnorna bedömer sin hälsa som dålig.
Det är den verklighet som många kvinnor lever i idag, uppenbarligen långt bort från Ebba Busch verklighet.
På mors dag konstaterar jag att det inte är ”borgerlig feminisim” som jämställdheten behöver. Istället behövs mer av jämlik jämställdhet där den ekonomiska politiken och rätten till full sysselsättning med goda arbetsvillkor måste vara det centrala målet. Då krävs en helt annan politisk riktning än idag. En politik som både stärker välfärdens finansiering, höjer statusen på välfärdens yrken och en politik som med reformer ger förutsättningar för ett jämställt liv för både enskilda människor och på samhällsnivå.
Nu ska jag snart sätta mig i bilen och åka till min mamma. Hon som varit både hemmamamma, dagmamma, yrkesarbetande, deltidsarbetande och heltidsarbetande. Efter ett långt yrkesliv med stort ansvar i yrkesarbete men också för hem och barn är hennes pension låg. Hon har lärt mig mycket om jämställdhet och kvinnors villkor. Om Grupp 8, Ottar, BANG och kvinnohistorien. Som socialdemokrat och S-kvinna är det kampen för alla kvinnors rätt att vara självförsörjande och självständig som jag står upp för – idag och alla andra dagar.
