Mer än 90 000 personer är sjukskrivna för psykiatriska diagnoser. Högst är sjukfrånvaron i de kvinnodominerade yrkena i välfärden. Alltså i omsorgen, skolan och vården. 9 av 10 av de sjukskrivna uppger att stress och hög arbetsbelastning har bidragit till sjukskrivningen.

Välfärdens underfinansiering syns på flera sätt och bland annat i de höga sjukskrivningstalen. Den årliga rapporten från Försäkringskassan visar att stressrelaterade sjukskrivningar, framför allt i välfärdsyrken, ligger kvar på höga nivåer.

Arbetsvillkoren i välfärden har under alltför lång tid präglats av underfinansiering. Skattesänkningar har prioriterats framför satsningar på vår gemensamma välfärd. Vi har under mandatperioden dessutom haft en kostnadskris med hög inflation som kraftigt urholkat ekonomin i kommuner och regioner. Tidöregeringen valde ändå att sätta välfärden på svältkur och prioriterade att sänka skatterna för de rikaste istället för att stärka välfärden. Rapporten Välfärdsgapet visar hur Tidöpolitiken tvingade fram nedskärningar i regioner och kommuner om 10 miljarder för att klara av att hålla budget.

Men också decennier av marknadsstyrning och marknadslogik är en orsak till den dåliga arbetsmiljön och sjukskrivningar. Minutstyrning, precisionsbemanning och hög andel osäkra anställningar har bidragit till en ohållbar arbetsmiljö i välfärden. Allt fler ser hur dumt det blir med företagslogik i verksamheter som handlar om mänskliga behov, omvårdnad och utbildning. Till och med regeringens produktivitetskommission har pekat på att marknadsstyrningen har lett fel.

Att underbemanning, dåliga arbetsvillkor och höga sjukskrivningstal ska prägla välfärdsyrken 2026 är helt oacceptabelt. Vi måste helt enkelt ta politiskt ansvar för att vända den här negativa utvecklingen.

I Försäkringskassans undersökning framkommer också att personer med stressrelaterad psykisk ohälsa uppger att faktorer i privatlivet kan göra det svårt att komma tillbaka till arbetet. Många av dessa har barn eller ungdomar som bor hemma. Vi vet från andra undersökningar att ansvaret för hushållsarbete, barn och familjens sociala liv ofta ligger på kvinnorna. Det kan givetvis öka stressen och bidra till ett dubbelt tryck på kvinnor som arbetar i pressade välfärdsyrken.

Kvinnorna tar alltså ett orimligt stort och ensamt ansvar både på jobbet och hemma. Som socialdemokrat ser jag detta som ett dubbelt misslyckande. Vi har misslyckats med att skapa goda förutsättningar för en jämställd arbetsmarknad med god arbetsmiljö där många kvinnor jobbar. Men jämställdheten backar också i övrigt i samhället och får negativa konsekvenser för kvinnors liv på flera sätt. Kvinnorna betalar ett högt pris, med sämre hälsa.

Det finns även goda skäl utifrån kompetensförsörjningsperspektiv att politiskt ta ansvar för en rimlig finansiering och styrning av välfärden. Alla partier, oavsett färg, pratar kompetensförsörjning nu. Men det räcker inte att snacka om det.

Vi måste politiskt ta ansvar för att välfärden återigen ska bli en arbetsplats där man faktiskt vill jobba. Då krävs goda arbetsvillkor, med möjlighet till inflytande över arbetet och där medarbetarna är med och både utvecklar sin arbetsplats och utvecklas i jobbet. Alla vill jobba där man känner att man har schyssta förutsättningar att göra ett gott jobb.

Att stärka välfärden är inte enbart ett ansvar för kommuner och regioner. Det är i allra högsta grad en fråga om ett ansvar för staten. Staten har andra skattebaser och kan ta in skatt mer rättvist än den kommunala nivån. Det är också på nationell nivå, i riksdagen, som vi måste fatta beslut om att stoppa vinstjakten i välfärden.

I valet 2026 står två tydliga alternativ står mot varandra:

1. Ska vi se till att stärka välfärden med en solidarisk och långsiktig finansiering genom högre skatt på kapital?
2. Eller ska vi göra som högern vill, fortsätta prioritera att sänka skatterna?

Ett annat sätt att se på samma konflikt är:

1. Ska vi ge förutsättningar till personalen i välfärden få chans att göra ett gott arbete med barnen i skolan och de gamla föräldrarna i äldreomsorgen?
2. Eller ska vi göra som högern vill, fortsätta med marknadslogik och vinstjakt, med stress och minutstyrning för personalen?

Jag menar att det är en fråga om jämställdhet och jämlikhet.

Jag menar att det är en fråga om rättvisa och respekt.

Högern går till val på skattesänkningar.

Vi socialdemokrater går till val på att stärka välfärden.

En gång i tiden var välfärdsyrken så kallade friskyrken. Det kan de bli igen om vi ger tillräckligt goda förutsättningar. En stark välfärd är bra för alla som jobbar i välfärden och för alla som behöver välfärden. Så kan vi få ned sjukskrivningstalen och stärka folkhälsan.

Har du inte redan läst den debattartikel jag skrev tillsammans med Sofia Skönnbrink och Linda Baath om ökad produktivitet genom stoppad vinstjakt och hållbar finansiering i välfärden, i NWT, så länkar jag den här!