Jag är stolt över den långa historiska tradition som svensk utrikespolitik bygger på. Strävan efter fred, nedrustning och genom alliansfrihet, men i samverkan med andra, har Sverige varit en stark röst i världen och kunnat bidra genom diplomati och förhandlingar. Idag bedriver vi dessutom en feministisk utrikespolitik, som Margot Wallström har lagt grunden för, och som vinner allt större gehör i världen.

Jag var ombud på den socialdemokratiska kongressen i november och jag var nöjd med den inriktning som mitt parti slog fast rörande säkerhetspolitiken; att Sverige skulle vara fortsatt militärt alliansfria men ha en god och nära samverkan med de nordiska länderna men också fortsätta ha samverkan med Nato.

Säkerhetspolitik bygger på flera ben där utrikespolitik är en viktig första försvarslinje men det militära försvaret, försvarssamarbeten med andra samt det civila försvaret är en helt nödvändig del av säkerhetspolitiken. Nära kopplat till säkerhetspolitiken finns även biståndspolitiken och migrationspolitiken. Jag skulle även säga att klimatpolitiken är och kommer bli en allt större del för att bygga internationell stabilitet och säkerhet i världen.

Som svensk och som socialdemokrat är jag stolt över den långa tid av militär alliansfrihet som Sverige haft och att den har tjänat oss väl som många säger vill jag instämma i. Jag är också stolt över den starka röst som ett litet land som Sverige haft i utrikespolitiken och att vi har en lång tradition av att verka för avspänning och nedrustning. En tradition som kan spåras tillbaka till en lång rad socialdemokratiska politiker där några av dem är Alva Myrdal, Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin, Lena Hjelm Wallén, Olof Palme, Anna Lindh, Margot Wallström, Jan Eliasson.

Det säkerhetspolitiska läget är idag förändrat i Europa. Som ”vanlig” medlem i partiet och som ”vanlig” människa är det givetvis svårt för mig att bedöma hur stora förändringarna är och hur stora riskerna är för Sverige i det nya läget. Det görs nu också en mängd analyser hur dessa risker kan öka respektive minska beroende på hur Sverige agerar. Jag kan bara ta del av det som är offentligt och tillgängligt via media och via de dialoger jag deltar i med mitt parti som ger ökad kunskap, men knappast hela bilden. Den hela bilden kommer regeringen att ha och de representanter från andra partier som deltar i den säkerhetspolitiska analysen.

Min röst kommer inte vara med och fatta beslut om Sveriges fortsatta ställningstagande i säkerhetspolitiken och inte heller om Sverige ska söka medlemskap i Nato. Det är partistyrelsens och regeringens beslut. En del kritiserar det för ”demokratiskt underskott” men jag vill säga att även om det skett stora förändringar under en kort tid så är detta förfarande ett sätt att fatta demokratiska beslut på. Partistyrelsen är vald för att företräda partiet, oss medlemmar och att fatta beslut i viktiga och avgörande frågor när vi inte kan samla en partikongress. Detta är en sådan tid.

Mitt förtroende för såväl partistyrelsen som regeringen är högt. Magdalena Andersson har mitt fulla förtroende och har visat på ett starkt, stabilt ledarskap med hög integritet samt stor ansvarskänsla för landet under den här krisen som är den allvarligaste för landet sedan andra världskriget.

Även om det inte är mitt beslut har jag ändå haft behov av att ”landa” i ett eget ställningstagande. Det finns fördelar och nackdelar som kan vägas mot varandra och för mig väger vågskålarna för ett ja eller nej till Nato-medlemskap ganska jämnt men det är en som till slut, efter viss vånda, väger över något.

Det som är min största farhåga är att arbetet med kärnvapennedrustningen i och med ett Natomedlemskap blir ännu svårare för Sverige att driva. Att ingå i Nato innebär per definition att i någon mån acceptera att den yttersta avskräckningen för en militär konflikt bygger på kärnvapen. Ytterligare en farhåga är att strävan efter avspänning ytterligare försvåras. Å andra sidan är det svårt att tala om avspänning i det läge vi nu befinner oss i med ett mycket aggressivt och oberäkneligt Ryssland.

Vad lägger jag då i vågskålen för ett ja till Nato-medlemskap?

Ja, det aggressiva och oberäkneliga Ryssland är ett av mina skäl men det främsta är att Sverige och Finland behöver ha samma linje när det kommer till säkerhetsfrågor. När Finland nu väljer att ta steget in i Nato blir det omöjligt för Sverige att stå kvar utanför som enda nordiska landet. Vi har en gemensam försvarsplanering med Finland, samt i hög grad med Nato och för att vi ska ha en god försvarsförmåga behöver vi ha en samordning fullt ut i en gemensam Nato-ansökan och medlemskap.

Det som är viktigt för mig är att:

• Sverige ska fortsätta arbeta för avspänning och kärnvapennedrustning. Sverige ska säga nej till att ha kärnvapen på svensk mark.

• Sverige ska arbeta för att de nordiska länderna ska ha en så gemensam linje som möjligt inom Nato och gemensamt ta ansvar för att bygga säkerhet i det geografiska närområdet och Östersjön.

• Sverige ska fortsätta ha en egen röst i utrikespolitiken och fortsätta se utrikespolitiken som en första försvarslinje där diplomati, förhandling och fredsskapande insatser är nödvändiga för att förebygga och förhindra militära konflikter.

Medlemmar i den arbetarekommun som jag leder känner oro för demokratiperspektivet och för att det går för snabbt att fatta detta beslut om att lägga om säkerhetspolitiken. Kärnvapen är en annan fråga som lyfts ofta. Jag kommer att lyfta till partistyrelsen i den dialog jag fått möjlighet att delta i, såväl det jag själv anser vara av stor vikt som den oro som medlemmar känner och jag är övertygad om att den dialog vi nu inlett bara är början på en längre dialog om hur Sverige, Norden och Europa ska bygga säkerhet, stabilitet och fred på kort och lång sikt. I Karlstad kommer vi ta ansvar för att fortsätta utbilda oss, diskutera, läsa och samtala om dessa viktiga frågor. Välkommen att delta i samtalen som medlem!