Igår lyssnade jag på ett av sommarens viktigaste sommarprat. Det hölls av högstadieläraren Sara Bruun. En del i pratet handlade om hur elever med läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi ska bemötas i skolan. Sara sa: ”När skolan konstaterat att eleven har svårigheter att läsa och skriva så kickar det inte automatiskt in att eleven ska få riktad läs- och skrivundervisning. Läraren får i stället rådet att anpassa undervisningen så att eleven ska lyssna istället för att läsa”. Jag vet att jag blir lynchad nu i vissa skolkretsar när jag säger att lyssneläsning inte är samma sak som att läsa; då brukar mejlkorgen fyllas med arga mail.”

Jag tycker detta är oerhört viktigt att vi talar om och att det får talas om, eftersom jag tror att det ligger mycket i det som Sara säger. Läsning är en demokratihandling. Det var så jag argumenterade för en motion som partikamrater skrivit och som behandlades på mitt partis senaste distriktskongress i våras. Motionen handlade om att vi ska lägga politiska förslag om läsfrämjande insatser eftersom vi ser läs- och skrivförmåga som en förutsättning för att bibehålla och utveckla vår demokrati. Om vi inte kan läsa eller förstå olika slags texter – hur ska vi då kunna förhålla oss kritiska, kunniga och ifrågasättande? Om vi inte kan skriva – hur ska vi då kunna formulera våra tankar? Motionen bifölls glädjande nog. Jag kan inte föreställa mig någon mer central plats för läsfrämjande insatser än skolan och ändå är det faktiskt där vi tidigt ”ger upp” om många barns möjlighet att utveckla läsande och skrivande. Det är faktiskt förfärligt och orsaken stavas resurser.

Särskilt stöd i skolan har minskat i framför allt de tidiga årskurserna. Det finns statistik hos SCB som visar att särskilt stöd i årskurserna 3 och 4 har halverats och minskat tydligt i årskurs 5 och 6 från tidigt 90-tal fram till mitten av 200-talet. Endast i årskurs 9 kan man se en liten ökning av stödet, men långt ifrån motsvarande minskning som man kan se i de tidiga årskurserna.

Det finns självklart anledning att elever och i viss undervisning använda sig av det som kallas kompensatoriska hjälpmedel såsom till exempel inläst material, muntliga prov och liknande. Men det som sker nu i skolan är att vi haft åratal av besparingar, allt större skolklasser och en avsaknad av speciallärare som kan jobba med elevers läs- och skrivträning. Resultatet är att eleverna inte får den träning de har rätt till för att tidigt utöka och utveckla sin språkliga förmåga. Det var en allvarlig brist tidigare i skolsystemet när elever med läs- och skrivsvårigheter inte fick tillgång till kompensatoriska hjälpmedel. Jag menar inte att vi ska ta bort det kompensatoriska, för det behövs men det ska inte användas för att det inte finns resurser för att jobba med läs- och skrivinlärning. Det ska användas planerat och när det verkligen finns behov. Men det som sker idag för allt fler elever är att konstaterade läs- och skrivsvårigheter leder till anpassning/inläst material i stället för läs- och skrivträning. Ju äldre eleven blir desto svårare får eleven att utveckla förmågan att läsa och skriva, även om det aldrig, aldrig är för sent.

Sara berättar att när hon har särskilt stökiga klasser och elever är en av de första sakerna hon tar reda på om det är några som inte har åldersadekvat läs- och skrivförmåga eftersom det ofta leder till att en elev blir stökig. Sara menar i programmet att i stort sett alla kan utveckla sin förmåga att läsa. Hon menar att det går om vi hjälps åt och om lärare och elev ”kavlar upp ärmarna tillsammans” även om det innebär hårt jobb, blod, svett o tårar. I detta instämmer jag. Alla kan utveckla sin läs- och skrivförmåga och vi måste vara överens om att det är viktigt. När arbetarrörelsen var ung så var bildning för arbetarna och deras barn en grundläggande förutsättning för den demokratirörelsen som var i sin linda. Hur kan man tillvara sina demokratiska fri- och rättigheter om man inte kan läsa tidningen eller ett partiprogram. Hur kan man formulera sina åsikter om man inte kan uttrycka dem i ord och i skrift?

Jag håller med Sara om att det är en demokratisk rättighet att få lära sig skriva och läsa. Hon uppmanar föräldrarna att ”ta fighten för barnens skull”. Jag skickar uppmaningen till alla oss politiker: vi ska ta fighten för barnens skull. Det är vi som ska se till att det finns resurser, tid och personal. i skolan. Det är vi politiker som ska se till att lärarna och skolorna får de bästa förutsättningarna att klara uppgiften att våra barn lär sig skriva och läsa.