Är orsaken till minskat barnafödande ökad jämställdhet? Att kvinnor rätt och slätt ”väljer bort” barn när vi har möjlighet att välja ett bekvämare, friare liv. Min kritik mot det resonemanget är att frågan om födelsetal och barnafödande då reduceras till en kvinnofråga. Men jag tror också skälen är andra än rent frihetliga och individualistiska. Dessutom- hur stor frihet har unga kvinnor och män idag på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden?

Men i debatten anförs relativt ofta ökad jämställdhet och kvinnors val som möjliga orsaker till lågt barnafödande: ”är det möjligen en effekt av ökad jämställdhet som – dessvärre, får man väl då ändå lov att säga – också leder till att färre barn föds?” spekulerar exempelvis Greta Schüldt i DN 4 juli. 

Jag ser stora risker med att myten om att ”jämställdheten nått för långt” sprids  i debatten, och att reducera lågt barnafödande till kvinnors önskemål om frihet, när det finns statistik och forskning som borde ge underlag till en annan analys.

Vi lever i en konservativ tid där biologiska skillnader mellan män och kvinnor allt oftare lyfts fram i debatten. Av den konservativa högern som politiska tal (KD-ledaren i Almedalen ett exempel) och för att lägga politiska förslag. Av influensers på nätet, i poddar, i texter och i böcker där kvinnor delar sina berättelser om moderskapet och hur det förändrat dem. Tonvikten är på det personliga, det kvinnliga, det biologiska. När de kommit till insikt om att de vill viga livet åt moderskapet har de funnit frid, mening, hälsa och sig själva. Anna Björklund, som ingår i arbetsgruppen för regeringens barnafödandeutredning, är en av dem. Det var först när hon blev mamma vid 25 som hon enligt en intervju i DN ”kom i kontakt med mer kvinnligt kodade dygder hos sig själv.”

Såväl hemmafruidealet som idealet om den starka, ursprunglige mannen, lägger tonvikten på biologiskt betingade skillnader mellan män och kvinnor. Det understöds av politiska krafter där SD och KD är två partier som med kraften av regeringsmakten har som mål att motarbeta det jämställdhetsarbete som utgår från genusvetenskaplig (och intersektionell) forskning. Den identifierar traditionella normer och föreställningar kring kön, vad som anses ”kvinnligt respektive manligt kodat” som avgörande orsaker till rådande könsmaktordning, ojämställdhet och diskriminering av kvinnor (även av HBTQI-personer men denna text fokuserar på ojämställdhet mellan män och kvinnor samt barnafödande). 

Status för jämställdhetspolitiska målen

Så hur går det då med jämställdheten i Sverige? Vi kan få kunskap om det bland annat genom att ta del av statistik rörande två av de jämställdhetspolitiska målen av totalt sex på Jämställdhetsmyndighetens hemsida. 

Obetalt hemarbete

Kvinnor tar fortfarande i hög grad ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet, dvs städar, tvättar och lagar mat mer än män. Kvinnor tar ut mer av föräldraförsäkringen och lägger mer tid på att ta hand om barn. Kvinnor ger också mer omsorg till anhöriga rörande tillsyn och socialt umgänge och de som ger mycket tid för omsorg till anhörig mår också sämre då det påverkar det sociala livet, ekonomin och den egna hälsan.

• Kvinnor städar, lagar mat och tvättar i större omfattning. 
• Kvinnor tar ut 69,1 och män 30,9 procent av föräldradagarna. 
• Kvinnor tar ut 62 procent av den tillfälliga föräldrapenningen och män 38 procent (VAB).

Ekonomisk jämställdhet

Enligt det andra jämställdhetspolitiska delmålet ska kvinnor och män ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Målet relaterar också till det om obetalt hemarbete eftersom personer som tar stort ansvar för hem, barn och anhöriga ofta arbetar deltid vilket påverkar möjligheter till arbete och ekonomin. Av kvinnor i LO-yrken jobbar bara 48% i en fast tjänst på heltid medan övriga har deltid i en fast eller tillfällig tjänst. Orsakerna till deltid är främst att man inte erbjudits heltid av sin arbetsgivare. Andra skäl som uppges är ”personliga” och att jobbet är för slitsamt. 

• Var femte kvinna arbetar deltid medan det bland män endast är vart tionde. 
• 2023 hade män i åldern 20–64 år i genomsnitt 80 930 kronor mer i disponibel inkomst än kvinnor i samma ålder per år, vilket motsvarar en skillnad på 20 procent.
• Inkomstskillnaden har ökat de senaste två åren bl a som ett resultat av de senaste tjugo årens skattereformer. När värnskatten avskaffades år 2020 innebar det en större skattesänkning för män än för kvinnor Ett annat exempel är jobbskatteavdragen, som bidraget till inkomstskillnader mellan kvinnor och män.

Nå, det man snabbt kan konstatera är påstå att ”jämställdheten nått (för) långt” är inte sant. Det går dessutom åt fel håll i flera avseenden. Löneskillnader ökar och pappors uttag av föräldraförsäkring står still.

Vad säger då forskningen om orsaker till lågt barnafödande? Jag söker på nätet efter forskning och finner en intressant rapport från IMF. Den redovisar ett antal studier från olika länder.

Väldigt intressant är att de lyfter forskning som pekar på hur normer kring moderskap och kvinnans roll på arbetsmarknaden har betydelse för länders beslut kring familjepolitik och hur det påverkar barnafödande. Ett exempel de ger är Tyskland där en kvinna som både vill ha barn och göra karriär ofta ses som en Rabenmutter, alltså en dålig mor. 

Rapporten lyfter också forskning som visar hur länder där pappor engagerar sig i barn och hushållsarbete hemma har ett högre barnafödande än länder där sådana uppgifter faller på kvinnan där Japan är ett känt exempel. 

Vidare konstateras att villkoren på arbetsmarknaden påverkar hur familjebildning och jobb/karriär kan fungera tillsammans. Ett mindre lyckat exempel är Spanien med en tvådelad arbetsmarknad där du antingen måste sikta mot ett jobb som du behåller under hela yrkeskarriären eller har tillfälliga jobb med mindre bra villkor. Vilkor som kan påverka vilja/möjlighet att skaffa barn och här är födelsetalen också låga. 

IMF-rapporten riktar avslutningsvis ett antal uppmaningar till beslutsfattare. Att påverka barnafödande är ingenting som görs lättvindigt eller på kort sikt menar man. Betydelsen av sociala normer i samhället och villkoren på arbetsmarknaden är två väldigt avgörande faktorer menar rapporten som inte låter sig snabbt åtgärdas. Man menar att det enligt de studier de tittar på visar tydliga samband mellan födelsetal och mått på möjligheter att kombinera familj och karriär. Ett samhälles politik, institutioner och normer återspeglas alltså i barnafödandet är slutsatsen i IMF:s rapport.

Så deras råd till beslutsfattare är att investera i åtgärder för jämställdhet – och särskilt i blivande mödrars, kvinnors, möjligheter att etablera sig och ha en stark position på arbetsmarknaden. Insatser som kräver långsiktighet och som kan ge betydande fördelar både för ekonomin och för samhället. 

Så för att sammanfatta verkar det vara mer jämställdhet som krävs, inte mindre. På min önskelista över politiska förslag för ökat barnafödande står en politik just för ökad jämställdhet men också för ökad jämlikhet. När unga män och kvinnor inte kommer ut på arbetsmarknaden, utan sliter med sms-anställningar under stor stress och utan möjlighet att få ens ett hyreskontrakt på en första lägenhet – då är det ganska rimligt att de inte är lockade att skaffa barn.

Några förslag till regeringens barnafödande-utredning:

• Individualiserad föräldraförsäkring.
• Rätt till heltid i alla välfärdsyrken.
• Bättre arbetsvillkor i välfärden bl a genom att marknadsstyrning och NPM avskaffas.
• Kortad arbetstid.
• Fler män behöver utbildas/omskolas till yrken inom vård, omsorg och skola då det är där arbetsbrist råder medan det i traditionellt manliga yrken fortsätter att automatiseras vilket leder till arbetslöshet bland män.
• Bostadspolitik som ger alla människor rätt till en trygg bostad till skälig kostnad.
• Fortsatt fokus på normkritiskt förhållningssätt i skolor och på arbetsplatser för att luckra upp gammalmodiga, stereotypa föreställningar om vad en kille/man respektive tjej/kvinna får/kan intressera sig för, utbilda sig till, jobba med?