Carolin Dahlman hävdar i NWT (25/9) att psykisk ohälsa snarast är individens och inte samhällets ansvar när hon invänder mot min ståndpunkt om att bygga ett starkare samhälle för att möta psykisk ohälsa. Jag menar att det är vår gemensamma uppgift att bygga ett samhälle som är värt att leva i. Det står i kontrast mot Dahlmans individualiserade synsätt.

Dahlman menar att det är mer effektivt mot psykisk ohälsa att fråga ”hur mår du” än ”ekonomiska tillskott uppifrån”. Men faktum är att forskning visar att det finns en stark korrelation mellan socioekonomi och psykisk hälsa, bland annat Folkhälsomyndighetens rapport ”Ojämlikhet i psykisk hälsa i Sverige – hur är den psykiska hälsan fördelad och vad beror det på?”

Svag socioekonomi ökar risken för psykisk ohälsa för alla åldersgrupper i befolkningen. Redan hos barn påverkar familjens socioekonomiska status och bidrar till ojämnt fördelad psykisk hälsa. Barn som lever i familjer som har det sämre ekonomiskt ställt har oftare psykiska och psykosomatiska besvär än andra grupper av barn. Enligt rapporten är de viktigaste bestämningsfaktorerna för psykisk hälsa kopplade till sysselsättning och ekonomi Sådant har vi stor möjlighet att påverka med politiska beslut. Låt oss göra det.

Ekonomiska klyftor har fördjupats under Tidöregeringen. Skattesänkningar för de rikaste, men sårbara familjer har förlorat bostadstillägget, mediciner blivit dyrare och fri tandvård för unga har avskaffats.

Arbetslöshet drabbar hushållen och a-kassan har sänkts. Inte konstigt att många oroar sig för sin ekonomi. Enligt folkhälsoundersökningen ”Hälsa på lika villkor” (2024) har andelen som har svårt att klara löpande utgifter ökat markant mellan 2021 och 2024. En av tre ensamstående kvinnor med barn har svårt att klara löpande utgifter.

Jag instämmer i vikten av att fråga varandra hur vi mår. Men vi har olika syn på politikens roll för att ge förutsättningar för att vi ska mötas mer som människor. Studiecirkeln, folkhögskolorna, föreningslivet är viktiga mötesplatser. Människor som möts i gemensamma intressen får naturliga tillfällen att prata med varandra om både det som är svårt och det som gör livet gott. I kaffepausen på studiecirkeln i akvarellmålning eller jägarexamen är det lätt att fråga en medmänniska: ”hur är läget?”. Att stödja folkbildningen och föreningslivet är ett enkelt sätt att politiskt stödja och förutsättningar för människors eget engagemang. Det bidrar till ett starkt civilsamhälle som är en viktig del av ett starkt samhälle. Men folkbildningen skärs ner drakoniskt av Tidöregeringen. Varför ifrågasätter inte Dahlman det om hon vill se mer av mänskliga möten?

Jag vill se ett starkt samhälle med ett skyddsnät för de mest utsatta. Ett samhälle där alla barn kan ha bra skollov med avgiftsfria lovaktiviteter. En ensamstående mamma med ett arbetaryrke ska inte behöva oroa sig för att klara räkningarna varje månad. Hon ska kunna gå på bio med sina barn och köpa vinterskor till barnen när de gamla är urvuxna.

Dahlman raljerar över att ”ösa skattepengar” på kommunala lovaktiviteter vilket står i stark kontrast mot den grundsyn jag redogjort för och står upp för. Det är vår gemensamma uppgift att bygga ett samhälle som är värt att leva i.