”Det är jobbigt att vara så arg jämt” säger en av kvinnorna i mötet. Det är representanter för Autism- och aspergerförbundet jag har möte med och vi ses i Zoom för enkelhetens skull även om vi nu skulle kunna träffas fysiskt. Det är inte smittspridning utan de flesta av oss som deltar är föräldrar som har ett barn eller tonåring med autism. Det gör att dagarna ofta är fyllda, inte bara av jobb och engagemang, utan också att vi behöver finnas för våra barn.

Jag känner igen det som kvinnan tar upp. Det är som en helig vrede som förenar oss föräldrar som har ett barn med autism. Att ständigt jaga rektorn eller specialpedagogen på barnets skola, att sitta i möte efter möte och känna att det är mig och mitt barn det är fel. Att få hem ett barn utmattad varje dag eller att inte ens klara att få i väg sitt barn. Att komma till skolgården efter jobbet och återigen se sitt barn ensam medan de andra leker i grupper. Att höra från en lärare säga att hon aldrig kommer kunna få godkänt i ämnet trots att de inte gett henne förutsättningar. Att höra rektorn säga: ”här är det lika för alla”. Att försöka förklara sitt barn för vuxna i skolan som inte vill eller inte kan förstå. Att se andra föräldrar med sina barn skynda förbi oss när vi är på väg hem utan att hälsa. Att se de andra tjejerna i klassen gå förbi utanför på vägen två och två och mitt barn är hemma ensam. Att se sitt barn i klassrummet i en bubbla av osynligt glas och att det inte finns någon som sticker hål på den. Det är allt detta som skapar den heliga vreden. Den börjar som en svag oro som stiger i takt med att åren går, vägen går över en kamp som först känns outtröttlig, tiggande och bedjande. Till slut orkar man inte mer och då växer vreden fram och när den börjat växa känns det som den tar över ens liv. Man står stridsberedd, redo för att hantera att ens barn ska bli motat, missaktat, missförstått, mobbat, missat. I många år bar jag denna vrede för mitt barn. Medan hon krympte ihop blev jag tvungen att växa och bli arg. Vreden satt sig i kroppen och den gav mig så mycket smärta under några år att jag knappast orkade stå och gå vissa dagar. Idag är hon 19 år och vi har kommit över så många hinder och framtiden ser plötsligt möjlig ut. Till ett högt pris för både henne och mig samt resten av familjen. När jag hör kvinnan på mötet berätta om sin ilska så minns kroppen. När jag vandrar tillbaka i minnet känner jag hur kroppen blir spänd. Kroppsminnet väcks emellanåt, när jag möter någon på stan från barnets skoltid, när jag tittar i barnets pärm och läser anmälningar till Skolinspektionen, gamla åtgärdsplaner och utredningar som aldrig ledde någonstans. Kroppen spänns och påminns om vreden som var ständigt närvarande.

Jag behöver ibland påminna mig om drivkrafterna bakom att jag är politiskt aktiv igen. Att jag valt politikens väg för att förändra och göra skillnad. Varenda unge behövs för att vi ska ha en framtid, för deras skull och för allas vår skull. Ett samhälle som inte tar tillvara sina barn och ungdomar blir ett fattigt samhälle. Det stör mig att politiken är så jäkla polerad, så styrd, så mycket dokument, stela möten och så långt från den verklighet som beskrivs i dokumenten. Att det tar tid att förändra.

Då behöver jag ta fram den där vreden igen, även om den är under kontroll. Politikens stelbenthet och seghet behöver utmanas ibland. Vi har våra uppdrag från och för medborgarna och det vill jag aldrig glömma. Den behövs ibland, den där vreden som fanns i mig då, för att påminna mig om att det är för barnen, och särskilt de mest utsatta barnen, som jag är politiskt aktiv.