Min Ester var en helt underbar liten tjej när hon var liten. Hon var lekfull, mjuk, nästan alltid glad – i alla fall när hon fick vara den som stakade ut familjens tempo. När hon var runt 1-1,5 år väntade vi på att det skulle komma några fler ord än ”Mamma” men det kom inte många ord faktiskt. Hon blev två år, tre år, fyra år och hon var ofta ”pratsam” men det var mer av obegripliga ”haranger” än ord och meningar. Leken med gosedjur, lego och plastdjuren kunde hålla på i timmar och det var händelserika och känslosamma lekar. Ester gick in i olika roller, var nöjd och glad men det var väldigt svårt att tyda hennes språk.
Vi fick ganska tidigt remiss till logopedmottagningen och vid fem års ålder började den språkliga resan för Ester som kom att bli både lång, svår och krokig. Vi var i perioder en gång i veckan hos logoped. Vi hade läxor, tränade språkljud och uttal med varierande framgång. Ester var inte alltid motiverad och inte heller vi föräldrar för det är svårt att träna när det inte går framåt och barnet är trött och bara vill ligga på en arm och höra en saga eller leka.
Ester fick diagnosen språkstörning och man konstaterade stora fonologiska svårigheter. Det skulle ta lång tid för henne att hitta ett språk som vi kunde använda gemensamt. Hon fortsatte prata på sitt sätt, med sitt uttal och till viss del utvecklade hon ett eget språk.
Ester-språket lärde vi oss i familjen att förstå men inte så många andra. Någon förskollärare invigde hon också men ju äldre hon blev desto svårare blev det att inte ha ett fungerade verbalt språk. Vi fortsatte hos logoped hela lågstadiet men vi saknade kopplingen mellan skolans läs- och skrivinlärning och logopedens arbete. En kortare period fanns en talpedagog i skolan men det var få tillfällen och skilt från det övriga som skedde i skolan och efter hand försvann den resursen. Jag var ofta ledig från jobbet för att hinna till en tid hos logopeden inne i stan; fick då slänga mig hem, hämta Ester på skolan, stressa in till vår bokade tid, öva i 45 minuter, och sen stressa tillbaka till skolan och till jobbet för mig. Inte optimalt med andra ord.
Det blev allt svårare för Ester att utvecklas språkligt i skolan och hon hade även behov av att få mer enskilt stöd eftersom det var många elever i klassen. Det var svårt för läraren att hinna hjälpa alla. Det stöd hon behövde ha var tydligt identifierat – men det fanns inte att få.
Ester mådde allt sämre av att bli sittande i klassrummet, ofta som i en bubbla och hennes språkstörning gjorde att klasskamraterna retade henne. Hon kallades för apan för sitt otydliga språk. Vi fick allt svårare att få henne till skolan på morgonen. Kläderna ville inte komma på kroppen, hon var ofta arg och ledsen på morgonen och kvällarna bestod av oro inför morgondagen. Den tidigare lekfulla och glada Ester blev alltmer nedstämd och jag var orolig för henne. När hon gick i trean var det ofta omöjligt att få henne till skolan och när hon väl kom i väg fick jag ofta åka och hämta henne tidigare för att hon var ledsen och ville hem. I detta skede valde jag att sluta jobba för att kunna vara hemma med Ester när hon behövde, för att morgnarna skulle bli lugnare och för att vi skulle kunna ge Ester det hon behövde när skolan inte klarade sitt uppdrag att ge vår dotter rätt stöd.
7-10% av alla barn har någon form av språkstörning. Många har det mer lindrigt än Ester men det finns även mer allvarligare former av språkstörning. Det innebär svårigheter att uttrycka sig eller förstå vad andra säger.Trots att språket är nyckeln till kommunikation med andra och till allt lärande så kan vi idag inte ge barn med språkstörning det stöd de behöver i skolan. I mer än hälften av kommunerna finns inte logopeder som arbetar i eller mot skolan. I många regioner har logopederna ett enormt brett uppdrag att arbeta med all form av språkstörning från de yngsta barnen till de äldsta som har till exempel afasi. I Värmland har vi inte ens ett tiotal logopeder i regionen och de ska jobba mot hela länet mot alla åldersgrupper. Ingen kommun har egna logopeder anställda. Jag vet att det finns föräldrar som har ekonomiska resurser som anlitat logoped privat i Karlstad för tusentals kronor varje månad. Kön till en dyslexiutredning hörde jag är runt två år nu till region Värmland. Att bo i Karlstad och Värmland och födas med en språkstörning kan vara en katastrof för det barnet. Du riskerar då att stödet uteblir trots att det är en funktionsnedsättning som vi vet mycket om. Om barnet får stöd av rätt kompetens kan barnet få en språklig utveckling, hänga med i skolan och delta på likvärdiga villkor som alla andra. Det finns kommuner och regioner som jobbar på hela andra sätt än Karlstad och Värmland, såsom till exempel Örebro och Norrköping.
Idag har Ester ett rikt och utvecklat språk men vägen hit blev onödigt lång och plågsam. Nu jobbar hon för att utveckla sin läsning och sitt skrivande vilket stärker hennes självkänsla och såklart även möjlighet till utbildning och arbete. Hennes texter och uppsatser idag är fantastiskt fina och hon gillar att skriva. Engelskan har varit tuff men även den har hon utvecklat de senaste åren. Hon har ett år kvar på gymnasiet och ett yrkesval som hon pratar om idag är journalist.
Inslag om språkstörning Rapport, SVT
