I en tid när antalet flyktingar är större än någonsin och vi vet att antalet människor på flykt kommer att öka i takt med att klimatutmaningarna växer i världen, så pågår en skrämmande debatt med populistiska och rasistiska undertoner. Jag följer debatten på Twitter och FB. Den är ofta dum och den är otäck. Innehållet i kommentarsfälten som fyller politikers och debattörernas sidor blir allt grövre. Människor som innan kunde tala med varandra trots olika politisk ståndpunkt kan inte det längre.

Samtidigt flimrar bilder på utsatta människor på flykt i läger förbi i artiklar och annonser för att vi ska skänka pengar. Barn som är 8, 10 år och inte har minnen av annat än flyktingläger. Människor som flyr i desperation när vatten översvämmar deras enkla levnadsförhållanden. En kvarts miljard människor på flykt på grund av klimatet fram till 2050 – det är vad vi kan vänta oss säger FN. Vi vet ett antal länder och världsdelar som kommer vara de mest drabbade och vi vet att människor kommer fortsätta söka sig till länder som fungerar, som är tryggt och som kan erbjuda skydd.

Men även länder som människor flyr till idag kommer i framtiden kunna drabbas av klimatkriser, mer direkt. Även Sverige. Höjda havsnivåer och olika typer av översvämningar är något som enligt experter är sannolikt kan drabba Sverige även om det är omöjligt att veta när. Men vi kan även påverkas av brist på livsmedel eftersom vi idag har ett starkt importberoende av livsmedel som kommer bli mer sårbar av framtida klimatkriser när allt fler länder kommer ha svårare att producera livsmedel och dricksvatten både till sig själv och för export.

Jag tycker klimatrisen och dess effekter kan vara en bra utgångspunkt för en diskussion om migration. När debattens vågor går höga om migration, som den gör just nu, och debatten styrs av populismens logik då vänder jag mig gärna till Göran Greider. Han har flera gånger de senaste åren skrivit det som jag själv tänker; ”Visst ska socialdemokratin diskutera migration och integration men det måste alltid ske i ett sammanhang av både fördelningspolitik/ jämlikhet samt klimatpolitik.” Greider plågas av den låga retoriken, populismen, rasismen, nationalismen. Han är en skarp kritiker av SD och Moderaterna. Ändock menar han att Socialdemokraterna som parti behöver hålla fast vid en restriktiv migrationspolitik under en lång tid framåt och han säger det inte utan sorg i hjärtat när det gäller människor på flykt. Jag tror att han har rätt även om det känns tungt för jag vill i grunden se att Sverige är en humanitär stormakt. Jag önskar att vi nu kunde vara mer generösa i bedömningen av de människor som kom hit innan regelverket skärptes och att de kan rota sig i vårt land. Men jag accepterar att vi kommer ha en stramare politik som blir den gällande. En vulgär retorik präglad av rasism som bär populismens namn kommer jag däremot aldrig att acceptera.

Greider pekar också på behovet av att reglera arbetskraftsinvandringen av lågutbildad arbetskraft som när den är så generös som den är. Det skedde under alliansregeringen och leder till misär på stora delar av arbetsmarknaden där lönerna är låga, kollektivavtal saknas och arbetsmiljön usel.

Mikael Wikstrands dokumentär om Ljusnarsberg visar att hur stor migrationen är spelar roll säger Greider. Ljusnarsberg var den kommun som tog emot allra flest flyktingar per tusen invånare under 2015. I Ljusnarsberg var det 134,1. De som menar att flyktingkrisen inte märktes i Sverige bodde förmodligen någon annanstans menar Greider. De jobbade sannolikt inte heller på Migrationsverket och de var inte heller ansvariga i någon av de här mindre kommunerna som tog emot flest människor.

Dagens populism, menar Greider i boken Populistiska manifestet, gror och har sin rot i bygder o bland människor som med dåliga odds kämpar för sin överlevnad. I centrum för populismen står i Wikstrands dokumentärfilm Rose-Marie som är utsliten efter ett långt och tungt yrkesliv. Här finns även Meram som är en indisk muslim som bakar bygdens Capricciosa. Meram får avslag på ansökan om uppehållstillstånd och då sluter trakten upp bakom Meram. I populismen finns människor som är offer och människor som är fördomsfulla och inte vill att människor ska dela med sig av ett överflöd som de själva aldrig ser. Det är i den kampen om överlevnad där politiker nu med populismen som lockbete letar röster, likes och framgång. Den populistiska vågen kan bära dem så högt att de tar makten och väl där kommer det inte vara Rose-Marie som är deras prioritering. Som populist är det svårt att bli populär om man berättar att man vill sänka skatter för de rikaste och försämra arbetsrätten och införa rot och rut istället för mer statsbidrag till mer kommunal hemtjänst och kommunal skola. Som populist blir man inte populär om man berättar att man vill ge friskolekoncernerna fri tillgång till våra skattemedel för att hjälpa de välartade medelklassbarnen till en säker karriär, medan arbetarklassens barn fortsätter att falla ur skolsystemet. Men arbetarungarna och barnen till de som kom 2015 kan ju alltid hoppas på en skattesubventionerad timanställning och cykla ut med Capricciosa till de som jobbat på kontoret hela veckan och unnar sig sig hämtmat på fredagskvällen.

Populisterna kommer aldrig prata migration i relation till vare sig klimat eller jämlikhet. Det är inte deras agenda. De kommer fortsätta ställa en utsatt grupp mot en annan utsatt grupp. Samtidigt förvärras klimatkrisen och kapitalet fortsätter gräva djupare vallgravar mellan de som har och de som inte har.

Greider och Linderborg stolpar upp 151 teser i sin bok som jag tycker du ska läsa men här är den första:

”Populismen blir en mäktig flod när många källor av missnöje rinner samman. När posten inte kommer fram och järnvägen har 3000 besiktningsanmärkningar. När fattigpensionärerna blir fler och profitörerna låter åldringarna ligga i sin avföring. När a-kassan inte går att leva på och gängkriminaliteten dominerar löpsedlarna. När skolresultaten sjunker och pensionsbolagen drar till brittiska jungfruöarna. När man inte har råd att laga tänderna och antirasisterna säger att Sverige är rikt, vi har råd att sänka vår standard. När staten drar in på assistansersättningen och en Jihadist slår till i fredagsrusningen. När riksrevisonen är korrumperad och landstinget köper in strumpor för 6000: paret. När försäkringskassan ifrågasätter att man är sjuk. Regeringen inför skattesubventionerad läxläsning för medelklassens redan söndercurlade ungar. När direktörsbonusarna slår i taket och kommunen ordnar tre lägenheter åt tre fruar och 16 barn. När avståndet till Stockholm växer och kultureliten ifrågasätter yttrandefriheten för de som tycker olika. När allt dett här o mkt mer sker samtidigt. När saker inte fungerar i ett land där det rått ordning o reda då blir addition till multiplikation och populismen har anlänt.”