Nu börjar vi se allt tydligare effekter av den fjärrundervisning som Coronapandemin har tvingat oss till i gymnasieskolan och vuxenutbildningen. För årskurs ett och två är måluppfyllelsen betydligt svagare än ett vanligt år och det kommer krävas mycket av våra skolor för att eleverna ska kunna komma i kapp med ämneskunskaperna kommande läsår. Även vuxenutbildningen och SFI har drabbats och vi ser fler avhopp än tidigare eftersom vi har många elever i dessa verksamheter som behöver mycket stöd för att klara sin utbildning och fjärrundervisningen har helt enkelt inte fungerat för många. Elever som går i årskurs tre nu och tar studenten kommer att behöva genomföra vissa kurser och moment, till exempel APL under hösten. Många som går i årskurs tre nu kommer dessutom sannolikt att söka sig vidare till vuxenutbildningen under nästa år.
De elever som drabbats hårdast av de restriktioner vi haft sedan mars förra året är de som har en öka sårbarhet. Här finns elever som har svårigheter av olika slag, kanske på grund av en NPF-diagnos, läs- och skrivsvårigheter eller svag motivation för skolan av andra skäl. Om man redan är skör som elev så förstår alla och envar att det här året har varit riktigt svårt. Den psykiska ohälsan och ensamheten har ökat hos unga överlag.
Vi vet också att lärare och rektorer har haft det väldigt tungt under pandemin. De har dragit ett enormt lass för att under svåra förhållanden försöka ge allt de kan till eleverna och samtidigt själva ofta känna oro för om smittspridningen ska öka i samhället, i skolan. Många är trötta och slitna och sommarlovet är mer välbehövligt än det någonsin varit.
Det gör ont att läsa om de negativa effekterna för skolan, för eleverna och för vår personal. Även om allt inte är nattsvart – det finns många elever som klarat sig över förväntan och vi har även lärt oss saker om fjärrundervisning och om vikten av närundervisning som är oerhört värdefullt. Men det är oerhört viktigt att lyfta det som vi ser som stora risker och allvarliga konsekvenser så att vi har en chans att försöka mildra effekterna, bland annat genom politiska beslut och hur vi fördelar våra resurser.
Det som är särskilt allvarligt för Karlstads kommuns del är att vi redan innan pandemin hade kraftigt underfinansierade verksamheter framför allt gymnasieskolan. Glappet mellan Karlstad och andra större städer minskar inte, utan tvärtom det ökar! Om Karlstad skulle finansiera sin gymnasieskola på ett likvärdigt sätt med andra större städer så hade vi haft råd att anställa 30 ytterligare gymnasielärare på våra skolor. De hade behövts under året som gått. Vi kommer definitivt att behöva fler lärare under nästa år. Men ekonomin ser fortsatt svag ut och vi är fortsatt underfinansierade. Nu går vi in i budgetarbetets mest intensiva fas. Min viktigaste uppgift nu som socialdemokratisk oppositionspolitiker och vice ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden är att fortsätta kämpa för att våra verksamheter ska få ekonomiska förutsättningar att klara sitt uppdrag. En anständig skolpolitik ger kostnadstäckning för de ökade kostnader som verksamheten har, istället för att kräva effektivisering år efter år efter år. Nu är det upp till bevis i Coronapandemins spår! Vi behöver fler gymnasielärare i Karlstads kommun! För elevernas utbildning och för lärarnas arbetsmiljö!
