”Moderaterna har sänkt skatten på sparande och finansministern kallar det jämställdhetspolitik och ”fuck-off pengar”, en säkerhet för våldsutsatta kvinnor. I själva verket är det kapitalstarka män som gynnats. ”

Inledningen på den debattartikel som jag skrev med Sofia Skönnbrink idag.

Temat för debattartikeln var självklart jämställdhet på internationella kvinnodagen men också jämlikhet. För mig som socialdemokrat måste alltid arbetet för jämställdhet gå hand i hand med arbetet för jämlikheten. Klass och kön.

Lisa Stenberg från Jämställdhetsinstitutet gästade idag Karlstad för en föreläsning på 8 mars. Hon uppehöll sig också kring temat om kön och klass. Hon berättade om tre olika inriktningar inom feminismen.

• Den liberala feminismen
• Den konservativa feminismen
• Vänsterfeminismen

Den liberala feminismen går i korthet ut på att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter till utbildning och jobb. Den ser feminism som ett projekt där målet är att bli så framgångsrik som möjligt! Om du misslyckas, trots att du fått chanser, ja då har du antingen gjort något felaktigt val eller inte jobbat tillräckligt hårt. Ett exempel på det såg vi i en annan debattartikel idag där ett antal kvinnor till höger såg sänkta skatter för företag som jämställdhetspolitik. Kontrasten till min och Sofia Skönnsbrinks text är tydlig.

Den konservativa feminismen vill uppvärdera könens av naturens givna skillnader. Det kvinnliga har enligt det synsättet en viktig roll i ett traditionellt system där uppgifterna är tydligt åtskilda mellan män och kvinnor. Kvinnans roll är att vårda, föda och ta hand om barn samt hemmet. Staten ska inte lägga sig i det familjen själv kan avgöra.

Vänsterfeminismen är den som utgår från både kön och klass. Den har en mer politisk betoning än de båda andra. Den menar att politiken har en viktig uppgift för att bygga samhälleliga strukturer och system som bidrar till jämställdhet mellan könen. Klass och materiella förutsättningar är enligt vänsterfeminismen viktigt att förstå för att kunna förklara hur ojämställda villkor uppstår samt hur de också kan bekämpas.

I rapporten Herrarna först har Maja Lundqvist granskat hur Tidöregeringens politik har slagit mot kvinnor och mot jämställdheten. Slutsatsen är: ”Tidöpolitiken har förstärkt och ökat på befintliga köns– och klasskillnader. Den gynnar framför allt dem som redan har högre inkomster och som har lättare att kombinera jobb och familj – det vill säga främst redan rika män. ”

Målet för politiken måste enligt rapporten vara:

• Att kunna leva på sin inkomst
• Att kunna jobba ett helt arbetsliv
• Att kunna kombinera arbete och familj

Lina Stenberg inledde sin föreläsning med att påminna om Margot Wallströms tre R, representation, rättigheter och resurser, stommen i den feministiska utrikespolitiken. Jag tror inte att det var en slump att Sofias och min debattartikel i dag avslutades just med den:

”Tidöregeringens fyra år vid makten är del i en internationell trend där högerkonservativa krafter flyttat fram sina positioner. Vi socialdemokrater ska vara en motkraft mot detta, på alla nivåer i samhället. Margot Wallström har varit en förebild för oss och för många andra kvinnor. Som utrikesminister presenterade hon den feministiska utrikespolitiken där representation, rättigheter och resurser utgjorde en stomme.

Margots arbete kan och bör vara vägledande för oss socialdemokrater i allt jämställdhetsarbete.”