Jag läser just nu julklappsboken ”Kulturens värde” av Sverker Sörlin. I ett av de inledande kapitlen återger han ett minne från 1989, från den tid som Bengt Göransson var kulturminister. Sörlin arbetade då på Kungliga vetenskapsakademin med ansvar för arkiv och samlingar. Han skulle arrangera en konferens med en delegation från Frankrike och hade anlitat Göransson för att hålla ett inledningsanförande. Dock blev kulturministern försenad eftersom ett regeringssammanträde om budgetförhandlingar dragit ut på tiden.
När Göransson väl dök upp förklarade han för de franska gästerna att enda skälet till att han kände sig nödgad att inte infinna sig i tid som han lovat till inledningsanförandet, var hans stora ansvarskänsla att stå upp för kulturbudgeten i förhandlingarna, för att ”kulturens budget inte skulle kunna dribblas bort av hans frånvaro”.
Denna utgiftspost var nämligen enligt Göransson den viktigaste av dem alla. Inte för att det var den största, utan för att den var relativt sett liten och därigenom fanns risken att den kunde bli ännu mindre. Detta vore enligt Bengt Göransson illa eftersom kulturen är något grundläggande för hela samhället. Han höll därefter enligt Sörlin ”en lidelsefull och passionerad framställning av kulturens betydelse”. Ett anförande som gjorde att publiken var helt enig om att kulturministern hade den viktigaste portföljen i regeringen eftersom hans frågor handlade om hela samhället, ja om själva demokratin.
Nuvarande kulturminister Parisa Liljestrand har en helt annan ideologisk utgångspunkt. Istället för en kultursyn där kulturen är del av ett demokratibygge där tillgången till kultur ska ges jämlikt till medborgarna genom offentlig finansiering och en aktiv kulturpolitik som genomsyrar alla politikområden representerar ministern en marknadsliberal kultursyn. I samtida samhälls- och kulturdebatt har detta synsätt kanske tydligast drivits från tankesmedjan Timbro och dess påhejare.
Men med nuvarande regering har den flyttat in på kulturdepartementet. Sedan Tidöregeringen tillträdde har det blivit regeringspolitik med reell möjlighet till ett så kallat paradigmskifte inom kulturpolitiken. Det marknadsliberala synsättet handlar framför allt om att avskaffa så mycket offentlig finansiering som möjligt. Genom att utmåla kultursektorn som en bidragsberoende kulturelit (”det är väldigt många gråterskor där ute” har t ex kulturministerns statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall uttalat i Liberal debatt, 2/2025) har man motiverat drakoniska nedskärningar av kultursektorn. Kulturbudgeten har därmed minskat varje år under nuvarande regering som andel av statens totala budget. Det gäller även för folkbildningen som alla känner till.
Resultatet är att ansvaret för att upprätthålla kultur i hela landet har övervältrats på regioner och kommuner vilket i förlängningen inte kommer att vara hållbart. Kulturen går på knäna och som regionråd med ansvar för kultur har jag ägnat en stor del av tiden i mitt uppdrag åt att försöka kompensera kulturverksamheter där statens ekonomiska bortfall märkts tydligast och där utfästelse om gemensamt ansvar inte lika tydligt längre gäller.
Istället hänvisar kulturministern till att regionerna själva ska ”prioritera”, till ännu icke existerande modeller för kompletterande finansiering och att kulturen ska ”stå på fler ben” (inga nya ben har tillkommit ännu dock). Även de skattesänkningar som genomförts av regeringen ska enligt kulturministern vara en kulturplats som gör att fler har råd att köpa den kultur de själva väljer.
Möjligen är det detta hon tänker på när hon i Dagens Nyheters intervju pratar om att hon är medborgarnas kulturminister. Att den medborgare som har råd ska kunna köpa den kultur den själv vill ha. Att det som vi betalar i entréer eller biljetter är den lilla delen av finansieringen av kulturen är inte något som tas upp i intervjun. Inte heller ser jag någon fråga om hur det överhuvudtaget ska bli någon kultur att konsumera när stödet dras undan till kulturskolor, folkbildning, scenkonst etc, där litteratur, musik, bildkonst och scenkonst faktiskt skapas.
Kulturminsterin nämner kanon som det hon är mest stolt över i sitt värv. Ja det är väl den delen av kulturpolitiken som inte är marknadsliberal utan som istället härrör från den kulturkonservatism som framför allt är Sverigedemokraternas kultursyn. SD har länge drivit kulturkanon för att som de själva säger utmana den ”kulturrelativism” som rått i Sverige.
Mixen av marknadsliberal Timbrohöger och nationalistisk kulturkonservatism har lett oss fram dit vi står i dag; en kultursektor som går på knäna och en lista över kultur vi medborgare själva bör ha råd att bilda oss inom. Nu vet vi i alla fall vad vi ska se och läsa men ansvaret är vårt eget som konsumenter (inte medborgare som jag ser det).
