Den här veckan börjar skolorna. Se framför er sexåringarna, de yngsta skolbarnen, de som sex år gamla kommer till skolgården och ska börja förskoleklass. Jag tror ni ser samma bild som jag. En unge som kommer till skolan den där första dagen är spänd, glad, pirrig, fylld av förväntan. Skolväskan är med, ofta lite för stor. Jag är säker på att varenda sexåring som kommer till skolan den där första skoldagen och ska börja skolan kommer med lusten att lära och lusten att leka tillsammans med andra. Jag är lika säker på att varenda sexåring som kommer till sin första skoldag också behöver bli sedd och bli bekräftad. Om vi kan se och bekräfta varje sexåring i sin utveckling så kommer hon eller han att växa. Sexåringen som blir sedd kommer att fortsätta känna lusten att lära och lusten att leka. Sexåringen kommer att bli trygg och känna sig som en del av ett sammanhang. Det går några år och sedan händer det saker på vägen. Många av sexåringarna får den bekräftelse de behöver och de tuffar på under skolresans gång, från lågstadiet, vidare till mellanstadiet och högstadiet. Men för många av de här sexåringarna blir det inte början på en utvecklingsresa. Alltför många sextonåringar tappar lust och motivation någonstans på vägen. En majoritet av sextonåringarna har en säker plats på ett gymnasieprogram och många har både framtidstro och siktet ställt mot en yrkesexamen eller studier på universitetsnivå.

Andra sextonåringar har sämre erfarenheter, saknar betyg, har dålig läsförmåga och i övrigt för svaga kunskaper och en svag självkänsla och låg motivation för att plugga och en svag ställning på arbetsmarknaden. Varje unge som vi inte ser, eller inte bekräftar när de är sex år eller när de är sju eller tolv år kommer att börja tvivla på sig själv, forma en självbild som gör att risken för att prestera sämre ökar. Ju tidigare vi tappar en elev desto större risk att vi inte får eleven genom hela skolan. Det är sexåringarna vi måste se, och vi måste fortsätta se dem och ge bekräftelse när de fyllt åtta och när de är tolv och hela vägen till att man står där på studentdagen och ska springa ut för att möta vuxenlivet.

När jag skriver detta sitter jag i solen på min altan och lyssnar på Ulf Lundells sommarprat. Det är varmt och precis lagom mycket fläkt på min baksida. Lundells röst är långsam och djup. Pratet är både politiskt och personligt. Han berättar om gymnasietiden när det fanns två val som var T eller H. Teknisk som killarna förväntades välja och handels för tjejerna som skulle bli kontorister. Genusperspektivet förtjänar en helt egen krönika och den kommer att komma, men en annan gång. Idag är mitt fokus ett annat. Lundells intresse och fallenhet för det tekniska var inte stort. Men han hankade sig fram trots allt och stod där till slut på studentdagen med sin mössa innanför portarna som om en stund skulle öppnas mot skolgård och de väntande familjerna. Så plötsligt kommer rektor med ett dåligt besked, i sista sekund. En lärare har låtit meddela att Lundell och ytterligare en elev ändå inte kan få godkänt i ett ämne. De får gå ut bakvägen. Student blir inte Lundell det året utan han ska gå om ett år. Under det året får han underkänt i bland annat uppförande och så är han helt plötsligt ännu längre från en student. Lundell tar inte mer, utan här hoppar han av skolan.

Idag tvingas inte eleverna ut bakvägen men vi har fortfarande alltför många som inte uppnår gymnasiebehörighet efter grundskolan och vi har fortfarande alltför många elever som inte får sin gymnasieexamen och som en tuff start på sitt vuxenliv. Det skiljer sig dessutom kraftigt åt vad gäller socioekonomi. Den som har föräldrar med låg utbildningsbakgrund eller har föräldrar som inte är födda i Sverige har betydligt större risk att inte klara skolan och att hamna i utanförskap och arbetslöshet.

Jag startar idag upp min blogg. Den kommer vara politisk och fokusera på skola, utbildning och vilka möjligheter vi ger unga människor att forma sitt liv. Men den kommer också att vara personlig eftersom mitt engagemang kommer från erfarenheter som jag gjort under livet, från egen barndom till förälder, till att vara yrkesverksam. Jag kommer blogga om likvärdighet i skolan, som idag är ett av de svenska samhällets största misslyckanden. Sverige hade tidigare ett av de mest utjämnande skolsystemen men idag är vi ett av de länder i världen med störst skolsegregation. Jag är också starkt engagerad i frågor som rör hur barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser får en fungerade skolgång och det är också frågor som jag kommer att lyfta ur olika perspektiv. Det är några av de frågor jag brinner lite extra för. Delvis från privata erfarenheter men också för att det är så tydligt för mig att vi på samhällsnivå behöver ha med oss alla unga människor i samhällsbygget. Vi har inte råd att låta stora grupper stå utanför samhället, vare sig mänskligt eller ekonomiskt.