I onsdags hade jag bokat in att hänga med Angela på jobbet några timmar. Hon jobbar som vårdadministratör på en vårdcentral i Värmland. Jag var väldigt glad över hennes inbjudan .
Jag har pratat med några av dem som har administrativa roller om att de kan uppleva att deras jobb anses mindre värt än det som ibland i debatten kallas för ”kärnverksamheten”. Att det är ett jobb som har ett större värde att vara den som vårdar patienten på sjukhuset än jobbet att ge patienten en tid eller att patientens besök och diagnoser skrivs in korrekt i journalen i rätt digitala system.
Kanske särskilt också eftersom debatten nu präglas en del av ”att vi ska skära ned på administrationen” och att många, särskilt politiker, tror att snart sagt alla problem, framför allt kompetensförsörjning och underfinansiering, ska lösas med hjälp av digitalisering och AI.
Jag tycker att diskussionen om administration i välfärden är svår. Begreppet är nämligen väldigt brett. Det finns administration som vi inte klarar oss utan om samhällsservice och demokrati ska fungera. Vi måste handläggare i bygglovsärenden, det behövs någon som håller koll på skolplikten och inflödet av barn i förskolan, utan nämndsekreterare blir det ingen ordning på besluten i en nämnd, och ja, det behövs också kommunikatörer som kan se till att fullmäktiges beslut når ut och blir tydliga för medborgarna eller som kan förklara ett samråd om en detaljplan.
Ytterligare ett exempel är vårdadministratörer. Det såg jag själv tydligt i onsdags.
I rapporten Välfärdsgapet 2024 från LO finns ett diagram som jag tycker att alla som håller på med politik borde reflektera över. Diagrammet visar en tioårsperiod då befolkningen växte med nio procent. Det är mycket. Men under samma period växte administrationen i kommuner och regioner med över 30 procent. Siffrorna kommer från kommunernas och regionernas egen personalstatistik.
Men jag sade ju att administration är ett brett begrepp. Vilken sort är det som ökar?
Det är inte vårdadministratörer.
I rapporten från LO läser jag att samma personalstatistik visar att antalet vårdadministratörer under tioårsperioden ökat långsammare än befolkningen, bara med 5 procent. Den snabba ökningen drivs istället av kategorierna ledningsarbete och handläggare. Och allra snabbast bland dessa ökar inköpare och jurister. Personalkategorier som enligt rapporten beror på att välfärden idag har ett stort inslag av privatiseringar och marknadslösningar. Dessa ska kravställas, upphandlas, kontrolleras och följas upp på ett helt annat sätt än vad vi gjort när vi hade mer verksamhet i så kallad egen regi, alltså i kommunal eller regional drift. Ett snabbt ökande fokus på välfärdsbrottslighet kräver helt enkelt fler jurister.
I rapporten från LO finns ett exempel från en avhandling om privata utförare i hemtjänsten.
Där uppstår en konflikt mellan kommunens ansvar att upprätthålla en äldreomsorg av god kvalitet och behovet av att stötta små företag i sektorn. Kommunen blir tvungen att ”ta hand om” och hjälpa företag med låg kvalitet. Privatiseringen skapar en administration som inte hade funnits om vi hade haft verksamheten i egen regi.
Genom att backa tillbaka privatiseringar och marknadsmodeller kan vi bromsa och vända utvecklingen av en allt mer kostsam byråkrati. Samtidigt som vi gör det måste vi värna och stärka den administration som behövs nära verksamheterna i vård, skola och omsorg. De medarbetarna gör viktiga insatser för att samhällsviktiga verksamheter och samhällsservice ska fungera för medborgarna och för demokratin.
Angela går igenom inkommande mail och planerar om en del inbokade besök på grund av ett par oplanerade händelser på morgonen. Hennes roll vårdadministratör är ofta en nyckelperson på en vårdcentral.
