Nothing stops a bullet as a job! Orden är Carin Göthblads, polischef vid NOA, och hon uttalade dem i ett panelsamtal med rubriken ”Kan ett jobb vara vägen till självkänsla och inkludering” i årets almedalsvecka på Visby.
Det enkla svaret är – Ja. Det svåra är hur vi pratar om rätt saker för att förhindra kulor?
Hur vänder vi dagens alltmer individualiserade debatt om jobb, inkludering, integration, psykisk hälsa och brottsbekämpning till en samhällsdebatt som handlar om hur vi skapar jämlikhet på samhällsnivå.
Jag har tänkt mycket på det sedan jag fick ett politiskt ansvar för folkhälsa i Region Värmland. Jag värjer mig för individualiseringen som alltid ligger på lur, jag värjer mig för ”de enkla lösningarna” och jag värjer mig för att sätta frågor om levnadsvanor (äta frukt och jogga) högst på dagordningen när den ekonomiska ojämlikheten fortsätter att öka.
Denna text tar sin utgångspunkt i ett panelsamtal jag lyssnade till i Almedalen och rör sig mot en spaning i jakt på en jämlikhetspolitik som på sikt kan stoppa såväl kulor som psykisk ohälsa.
Att ett jobb kan vara vägen till självkänsla och inkludering, bekräftas i panelsamtalet i Almedalen av ett antal myndighetspersoner och företagare. I samtalet deltar också Oscar. Han är 26 år och berättar den sanna berättelsen om sitt liv, om vägen från utanförskap till inkludering. Oscar har nyligen fått sitt första jobb och vägen dit var inte enkel. Under grundskoletiden hände något och Oscar började vara frånvarande från skolan, fick en icke avslutad skolgång och en psykisk ohälsa. Han började ta droger och var som ung i det vi kallar ett utanförskap.
Nu står han i ett panelsamtal i Almedalen och berättar om sitt första jobb på en restaurang i Visby. Han har fått stor stöttning för att klara sitt jobb, eftersom självkänslan var låg och struktur i livet ovant. För första gången har han fått tillräckligt stöd av arbetsgivare och myndigheter. Ett antal misslyckanden senare är han idag en positiv kille som går till jobbet varje dag och han älskar sitt jobb.
Jag lyssnar gärna till personliga berättelser och Oscar berättar bra. Det värmer att se och höra honom! Men vi får inte stanna vid att individualisera eller fastna i de personliga berättelserna. Om vi ska hitta vägen framåt till att bryta utanförskap på samhällsnivå måste vi analysera också på samhällsnivå. Det saknas inte personliga berättelser – om en dålig start, om att inte ha en fullföljd skolgång, att inte ha ett jobb och om att leva i utanförskap med psykisk ohälsa, utsatthet eller kriminalitet. Det finns alltför många som Oscar och många som tyvärr aldrig kommer kunna stå i ett panelsamtal och berätta om hur det vände.
Det som saknas i samhällsdebatten, menar jag, är ett större fokus på strukturell ojämlikhet och vad vi på samhällsnivå – framför allt hur politiska beslut och inriktningar – kan bryta ojämlikheten. Visst ska enskilda berättelser höras men om vi utgår från individfokus på psykisk hälsa, utanförskap och kriminalitet kommer vi göra felaktiga analyser av vart problemen egentligen ligger och vi kommer inte ta fram en politik som motverkar ojämlikheten. Vi kommer i så fall nöja oss med plåster här och där.
2015 beslutade dåvarande regeringen att tillsätta ”Kommissionen för jämlik hälsa”. Redan då var man orolig över den ökade ojämlikheten och redan då såg man hur klyftorna i hälsa ökade. En förbättrad folkhälsa på befolkningsnivå kom inte alla grupper till del. Kommissionens uppdrag var att utreda orsaker till den ökade ojämlikheten och att lämna förslag som kan bidra till att hälsoklyftorna i samhället minskar.
Kommissionen arbetade fram till och med 2017 och tog fram tre betänkanden, alla mycket gedigna, där man i slutbetänkandet lade fram ett antal förslag för ökad jämlikhet inom alla de målområden som folkhälsopolititiken omfattas av.
Såhär skriver man i de inledande texterna:
”En viktig slutsats av vårt arbete är att en vidare förståelse för hur ojämlikhet i hälsa uppkommer måste åstadkommas, både mer generellt i samhället liksom inom olika samhällssektorer och verksamheter (hälsosektorn inbegripen). Även om levnadsvanor och sjukvårdsinsatser är viktiga måste arbetet för en mer jämlik hälsa bedrivas med en betydligt bredare ansats än så om hälsoklyftorna ska minskas. De sju livsområden som pekats ut i vårt första delbetänkande är alla viktiga för jämlik hälsa. Utan insatser för mer likvärdiga villkor och möjligheter under det tidiga livet, i skolan, på arbetsmarknaden osv. kommer möjligheterna att åstadkomma en mer jämlik hälsa vara begränsade. Hälsoklyftorna börjar inte med levnadsvanorna, och kan inte åtgärdas enbart av sjukvården, även om både levnadsvanor och sjukvård är viktiga pusselbitar som också måste ingå i ett samlat arbete för god och jämlik hälsa.” (Sid 65).
Kommissionens utgångspunkt i slutbetänkandet och dess förslag handlar om ”Att stärka människors egna möjligheter att agera inbegriper i många fall samma institutioner och stödformer. Vilka möjligheter en individ har att agera, och hur hon eller han agerar, hänger samman med vilka resurser och verktyg denna individ har för att påverka sitt liv. En god utbildning skapar kompetenser och förmågor som kan användas såväl generellt som på arbetsmarknaden. Välfungerande socialförsäkringar förhindrar att arbetslöshet eller sjukdom leder till fattigdom” (sid 68).
Bara för att ni ska få ett hum om vilken inriktning förslagen har listar jag några här:
- Garanti för heltid i förskolan för alla barn
- Öka deltagandet i förskolan bland barn från socioekonomiskt svaga förhållanden
- Likvärdigt utbildningssystem (man hänvisar här till Skolkommissionens förslag)
- Motverka skolmisslyckanden genom att tidigt erbjuda stöd till barn och unga för att de ska kunna nå sin fulla potential i skolan
- Använda skolan som arena för att introducera fritidsaktiviteter och föreningsliv för barn och unga
- Förstärkning av de ekonomiska resurserna för dem med knappa ekonomiska marginaler, för att lyfta grupper längst ned i inkomstfördelningen
- Motverka utvecklingen mot ett grundtrygghetssystem på socialförsäkringsområdet och slå vakt om inkomstbortfallsprincipen,
- Indexera riksnormen i det ekonomiska biståndet
- Dra bort barnbidraget från inkomstunderlaget för prövning för ekonomiskt bistånd
- Höja inkomstgränsen för prövning av bostadsbidrag
Ja, som ni ser – förslagen är långt ifrån individlösningar. Förslagen riktar sig mot hur samhällets samlade välfärd på flera nivåer kan stärkas brett, från de minsta barnens förutsättningar, till vuxnas möjligheter att leva ett tryggt liv, med egen försörjning, med målet om en god hälsa och att därigenom kunna bidra till samhället.
Parallellt med kommissionens uppdrag hade Folkhälsomyndigheten ett regeringsuppdrag som handlade om att sammanställa kunskap om ojämlikheter i psykisk hälsa. Uppdraget blev en läsvärd rapport, fylld av forskning och statistik, som blev klar 2019. Fokus i studien är på sociala bestämningsfaktorer snarare än individuella psykologiska faktorer och rapporten refererar också till det arbete som Kommissionen för jämlik hälsa drev.
Rapporten ger en utomordentlig genomgång av forskningsläget och är delvis nedslående läsning. Den visar hur sysselsättning och inkomst påverkar psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa. Den är tydlig i hur ojämn fördelningen av psykiskt välbefinnande är i befolkningen och att det redan i tidig ålder går att se dessa skillnader utifrån socioekonomi.
Rapporten slår fast att ojämlikheten i psykiska besvär, psykiatriska diagnoser och suicid relaterat till inkomstnivå är betydande och att dessa samband har ökat över tid bland vuxna sedan 1990-talet.
Sammanfattningsvis konstaterar Folkhälsomyndigheten att analysen visar ”ojämlikheter i psykisk ohälsa som kan förklaras av (systematiskt) ojämnt fördelade ofördelaktiga materiella och psykosociala faktorer mellan olika grupper i befolkningen.” (sid 90).
Ojämlik fördelning av de undersökta faktorerna kan enligt myndigheten förklara så mycket som 60–78 procent av hälsogapen och vissa faktorer, såsom arbetsmarknadsposition har en generell betydelse för alla grupper. Att sakna arbete var en av de starkaste bestämningsfaktorerna för psykisk ohälsa och en hög relevans för ojämlikhet i psykisk ohälsa i befolkningen. Med begripligt språk: om du inte har ett jobb är det stor risk att du mår jävligt dåligt och det gäller mest för personer som har sämst ekonomi!
Precis som det finns en ökad sårbarhet för personer med låg utbildning, svag ekonomi och arbetslöshet att utveckla psykisk ohälsa, så kan man se att också risken för brott ökar när ojämlikhet och utsatthet växer. BRÅ:s studie ”Socioekonomisk bakgrund och brott” lyfter flera svenska och nordiska studier som bekräftar det: ”Bland de svenska studierna visar till exempel Bäckman m.fl. (2020) att lagföringar för brott var sju gånger vanligare bland männen i åldern 15–24 år som kom från familjer med lägst inkomst, jämfört med männen som kom från familjer med högst inkomst.” (sid 54, Socioekonomisk bakgrund och brott, en kunskapsöversikt, BRÅ).
Det är ju också det som Carin Göthblad vet och refererar till när hon pratar om att jobb kan stoppa kulor.
Hur många fängelser vi än bygger, hur mycket repression vi än inför – det kommer inte motverka ojämlikheten som är så väl kartlagd och identifierad.
Nothing stops a bullet as a job! Visst stämmer det att jobb är svaret på många av samhällets frågor.
Jobb och jämlikhet.
Det är därför jag vill att vi återigen skriver berättelsen om hur vi utformar politik för ett jämlikt Sverige. Vi vet nog det mesta vi behöver veta om ojämlikhetens konsekvenser. Nu är det dags för reformer för jämlikhet. Där behöver mitt parti, Socialdemokraterna, nu fatta pennan!
