Det är en fin sensommardag när sätter mig i bilen för att åka upp till Sunne för att träffa Johannes. Jag fick kontakt med Johannes efter att jag läst en artikel i DN om hans vilja att bli accepterad som svensk. Jag kör fel först, men får vägen beskriven för mig av en granne.
När jag kör in på framsidan hos Johannes familj möts jag av en väldigt glad hund och en reslig, vänlig man. Det är Johannes pappa.
Johannes bor numera i Göteborg där han pluggar till socionom men han är hemma sista veckan innan studierna drar igång igen. I köket har hans mamma Karin lunchen på gång och det doftar gott.
Johannes har permanent uppehållstillstånd. Hans önskan om att få känna sig accepterad som svensk handlar inte om att få stanna här utan om att bli svensk medborgare. Han menar att han känner sig som en andra klassens medborgare. Han kan inte ta vissa jobb till exempel, och han får inte rösta i val till Sveriges riksdag.
Vi sätter oss en stund innan vi väntar på att lunchen ska bli klar och Johannes berättar för mig ungefär hur turerna gått i hans process för att kunna bli svensk medborgare. Han har koll på alla år, datum och händelser. Papper finns noggrant insatta i en pärm och han har lagt många timmar på att få fram korrekta dokument för att kunna styrka sin identitet. Men hur mycket arbete han än har lagt ner så är tilltron så låg till afghanska myndigheter att svaret från Migrationsverket är att hans identitet inte är styrkt. Vägen till svenskt medborgarskap är – för tillfället åtminstone – stängd.
Vi har i socialdemokraterna satt fokus på integration. En stram migration framåt, men ett förbättrat arbete med integration för att de som har kommit till Sverige ska ges goda förutsättningar att fullt ut bli en del av samhällsgemenskapen. Få en utbildning, bra bostad, ett bra jobb. De flesta tycker nog att det är rimligt att den som bott här länge, pratar svenska, arbetar och bidrar till Sveriges utveckling också måste kunna bli svensk medborgare. Vårt system är tänkt att fungera så och om det finns hinder behöver vi titta på hur de kan lösas. Som politiker och riksdagsledamot kan jag inte påverka enskilda ärenden. Men jag kan genom att möta människor, genom att höra Johannes berättelse, förstå en fråga bättre även ur ett politiskt perspektiv.
Vi skils åt. Jag hoppar in i bilen för att åka vidare i det värmländska landskapet, på väg mot nästa möte. Johannes vinkar av mig och jag känner att vi kommer ses igen.
