Jag har en bild i mitt minne som aldrig försvinner. Min dotter är sex år och det är första skoldagen i förskoleklass. Hon är en lekfull sexåring. Hennes liv består fortfarande av fri lek. Gärna i utklädningskläderna (prinsessklänningen eller nalle puh-dräkten) och med gosedjuren. Eller lekar i skogen, med kojor och pinnar i fantasivärldar. Hon är en glad tjej. Hennes tal är försenat och vi har redan börjat hos logoped när vi ska börja förskoleklass. Hennes lärare i förskolan hade lärt sig tolka hennes språk och hon var förstådd och trygg. Leken och sagan var ännu i fokus på förskolan. Under sommaren har hon varit orolig för skolan. Hon har svårt att förstå vad det innebär och frågar ofta om det kommer bli ett problem att hon inte kan läsa eller räkna. Jag säger att det behöver man inte kunna när man börjar skolan utan det är det man ska få lära sig. Nog för att vi läser rim och ramsor och nog för att vi försöker träna både A,B,C och 1,2,3 men hon är inte riktigt där än, utan leken är det viktiga.
Första dagen i förskoleklass samlas alla barn i klassen på en rund matta. Läraren, eller fröken som Ester säger, sitter i mitten och barnen runt henne. Ester är nervös, alla föräldrar är där och står som publik och hon sätter sig nära läraren, på hennes högra sida. Fröken pratar lite om allt de ska få lära sig och regler och hur det ska fungera på skolan. Sen ska de avsluta samlingen med att alla barn ställer sig upp och säger sitt namn och vilken plats de har i ringen i nummerordning. Jag minns hur jag för en sekund drabbas av panik. Ester sitter antingen nästan först eller nästan sist. Jag försöker räkna snabbt om hon kan klara det men jag ser att kommer hon i slutet kommer hon inte veta vilken siffra hon ska säga. Det blir så, läraren börjar till vänster och jag ser hur min Ester krymper ihop orolig. Jag vill springa fram, skrika, ropa, stoppa allt. Vad är detta för dumheter? Vad tänker läraren på? Jag skäms också att jag inte lärt mitt barn att räkna i alla fall till 20. Vad ska de andra föräldrarna tänka om mig och om oss. Jag vill rädda Ester men jag är fastfrusen och jag kommer att svika mitt barn inom en minut. Barnet som sitter bredvid Ester säger ”17” och sen är det hennes tur och hon ställer sig upp men ryggen är kutig och hon ser ledsen ut. Läraren fyller i hennes ”18” och Ester sätter sig ner igen. Sen är det nummer ”19” och sen är det slut. Efter det minns jag ingenting mer från Esters första skoldag. Men minnet av Ester med den kutiga ryggen och oroliga blicken minns jag för alltid.
När min dotter gick i årskurs tre fick hon diagnosen Asperger och ADD (ändrades senare till ADHD) samt språkstörning. Det är väldigt vanligt att barn med NPF-diagnoser också har en språkstörning. Försenat tal och svårigheter att tolka och själva forma språkljud är exempel på hur en språkstörning ter sig. Det finns även många fördomar om dessa barn, till exempel att de inte fått tillräcklig med språklig stimulans och att deras miljö kanske är torftig på olika sätt. Jag kan säga att jag har två barn som hade helt olika utveckling språkligt och mognadsmässigt. Mitt ena barn lärde sig läsa och tala väldigt rent runt 3-4 år medan min dotter med NPF-diagnos och språkstörning har behövt kämpa under större delen av sin skoltid med språket. Vi har läst massvis hemma. Högläsning och ljudböcker. Hon har älskat det. Idag har hon erövrat språket och av hennes nuvarande dyslexidiagnos ser jag bara lätta svårigheter med stavning men ingenting som försvårar hennes liv. Men vägen har varit lång; hundratals möten, dagar och kvällar av oro, vädjanden om att få rätt stöd i skolan, vädjanden om att Ester skulle få enskilt stöd eller liten grupp nån stund per dag för att komma igång med läsning, skrivning och talet, dagar när Ester inte kom till skolan, dagar när jag måste vabba, dagar som slutade i tårar. Känslor av misslyckanden som både Ester fick känna på och jag som förälder. Alla dessa möten, alla dessa åtgärdsplaner och dokument som aldrig ledde någonstans. Många har försökt hjälpa men en lärare som ensam ska ansvara för 25 elever som behöver hjälp kan inte lösa situationen ensam. Det handlar kunskap och bemötande men också om resurser, organisation och ledning. Det som bekymrat mig kanske mest är kanske att samhället i alltför hög grad ”ger upp” om barn när det är resurserna som brister. Det är något jag aldrig kommer att acceptera.
Varför berättar jag det här för er just idag? Jo, för idag på sammanträdet med gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden fick vi en första återkoppling på uppstarten av arbetet med att NPF-säkra våra skolverksamheter. Den motion som jag skrev om detta tillsammans med partikamrater och som bifölls ska nu realiseras och bli verklighet i förhoppningsvis alla våra skolverksamheter i grundskolan, gymnasiet och vuxenutbildningen. Arbetet har bara börjat men jag känner gott hopp efter det vi fick presenterat idag och jag hoppas att barn- och ungdomsnämnden fick en liknande presentation. Jag kommer följa hur arbetet utvecklas. Bilden av Ester på första skoldagen har jag kvar. Men jag ser henne också idag, rakryggad, stolt, stark, med massa kunskaper och förmågor, och med en självkänsla som hon fortsätter bygga dag för dag.
