Terminens sista kultur- och bildningsnämnd i juni ställde nämnden sig bakom ett yttrande som skickades till utbildningsdepartementet. Yttrandet var vårt svar på den promemoria som utbildningsdepartementet presenterade 26 april. Vad skriver då regeringen i sin promemoria?
Ja syftet med den är att föreslå en lagändring som ska öka den statliga styrningen av folkbildningen. Folkbildningsrådet har i dag uppdraget att fördela medel som staten avsätter för folkbildningen men i lagförslaget ska alltså regeringen avgöra fördelning av medel mellan folkhögskolor, studieförbund och studerandeorganisationer inom folkhögskolan.
Motiven förefaller mycket politiserade och här förs märkliga resonemang om att folkhögskolorna och studieförbunden är helt olika till innehåll och syfte. Här förs också ett tämligen ytligt resonemang om att folkhögskolorna har svag ekonomi medan studieförbunden har god ekonomi efter pandemiåren.
Det bakomliggande syftet med promemorian och lagförslaget förefaller istället om man läser noggrant och mellan raderna att man vill splittra folkbildningen genom att ställa folkhögskolorna mot studieförbunden. Man antyder därmed att medel från studieförbunden inte kommer till nytta idag utan skulle överföras till folkhögskolorna istället. Det kan vara en effektiv metod att splittra motståndaren, särskilt i tider av ekonomiska svårigheter och att använda ekonomiska argument som ett bräckjärn. Men jag tänker som så att jag känner inte något förtroende alls för att SD-regeringen vill stötta folkbildningen eller fortsätta utveckla den, oavsett vilken del av den. Ingenting i deras politik hitintills tyder på det, utan tvärtemot plockade man bort den särskilda satsningen på extraplatser som folkhögskolorna fick under pandemin och som vi hade haft nytta av att fortsätta med.
Jag menar att folkbildningen nu behöver hålla ihop och stå upp som en samlad kraft mot de krafter som successivt, och faktiskt smygvägen, försöker nedmontera folkbildningen. Vad menar jag med smygvägen då? Jo i vårt remissvar trycker vi framför allt på en viktig invändning: nämligen att det pågår en stor folkbildningsutredning som tidigare regering tillsatte och som ska arbeta med att ta fram förslag rörande folkbildningen organisering, mål, resurser, uppföljning etc och den har deadline februari 2024. Christer Nylander leder utredningen och ska bland annat titta just på modellen för fördelning av statsbidrag till folkbildningen men också om det finns behov av ändrade mål för folkbildningspolitiken. Utredningen är en statens offentliga utredningar och har tid samt resurser till sitt förfogande. Men istället väljer alltså regeringen att slarva ihop en departementspromemoria (har inte alls samma tyngd som en SOU) som genskjuter Nylanders utredning och som kan resultera i att en proposition om ökat statligt inflytande över folkbildningen läggs på riksdagens bord långt innan Nylander ens hunnit till skrivarbetet i sin utredning.
Jag sitter nu och läser sammanställningen av remissvar till promemorian och kan konstatera att det är fler än region Värmland som oroar sig över att regeringen låter Sverigedemokraterna nu sätta agendan för folkbildningen. Många med oss reagerar i sina yttranden att man inte inväntar den stora utredningens arbete och många reagerar på det tendentiösa innehållet i promemorian. Jag är glad att det inkommit många kraftfulla yttranden och jag är glad Sveriges kommuner och regioner kraftigt avstyrker förslagen i promemorian.
I Värmland var vi nästan en enig nämnd som ställde oss bakom att avstyrka förslagen i promemorian med motivet att den stora folkbildningsutredningen måste inväntas. Bara Sverigedemokraterna valde att rösta emot yttrandet. Jag ser att också i SKR har Sverigedemokraterna valt en egen linje och har i en egen skrivelse tagit ställning FÖR förslaget om ökad statlig styrning. Inte så konstigt eftersom det lär vara Sverigedemokraterna som ligger bakom hela promemorian. Frågan är nu om Mats Persson, Johan Pehrson och den ”liberala rösten” i regeringen ännu en gång ska lägga sig platt för Sverigedemokraterna? Denna gång i syfte att nedmontera den folkbildning som Socialdemokrater, Centerpartister och Liberaler har varit med om att bygga upp i det demokratiska samhällets framväxt.
