Trygghet på gatorna och där människor möts, lever och finns är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Ingen kan acceptera att kriminella gäng försöker ta över områden och sätta sig över rättssamhället. Där måste samhället sätta en absolut gräns. Nu ropar många efter hårdare tag, hårdare straff, fler poliser och att militär ska sättas in. Men vi hör också andra röster; vi hör att lärare, rektorer och personer som jobbar i socialtjänsten ber om att få de resurser som krävs för att inte ännu fler barn och ungdomar ska rekryteras in i ett liv i kriminalitet och utanförskap.
I morse knäppte jag på TV 4 nyhetsmorgon för att lyssna på mellanstadieläraren Hai Phuong Tran som jobbar i Angered. En förort som har stora problem med kriminalitet. Han skrev häromdagen en uppmärksammad debattartikel i Göteborgsposten som delats och diskuterats på sociala medier. Han säger att han hatar de kriminella gängen lika mycket som alla andra men ännu mer hatar det faktum att han kan se på eleverna deras första dagar i skolan vilka som riskerar att hamna i de kriminella gängen. Han skriver: ”De små tecknen syns tydligt. Det är sena ankomster, provocerande kroppsspråk, attityder och bemötande av vuxna, slitna och samma kläder varje dag, frisyrer, språkkulturer, bortglömda läxor, negativ inställning till skolan, ilska, tystnad, knutna nävar. ”
Han pratar om barnen som har ett ben i ljuset och ett i skuggorna. De barnen där vuxna behöver tid för att prata, finnas, stötta, fråga, kräva, hjälpa, motivera. Men antalet personer som kan göra det minskar. Han skriver att de är 36 personal i år i hans skolbyggnad men 54 förra året. Han skriver att det är ständiga nedskärningar. De vet i skolan vad de skulle behöva göra men att det saknas personal, att det saknas tid.
Karlstad är inte Göteborg och vi har inte Angered. Men vi har områden där det finns liknande problem även om nivå och omfattning är mindre. Men det hjälper inte för de som bor där det finns kriminalitet är det lika illa. Man ska inte behöva vara rädd där man bor för våld eller brott. Inte heller i Karlstad satsar vi tillräckligt med resurser eller gör tillräckligt med analyser av rotorsakerna till vad som leder till kriminalitet. Rop på hårdare tag hörs även här som en lösning på problemet. Jag hör om Karlstads ”satsning på fyra fältare” för att ”stävja social oro” på Kronoparken bland annat. Jag hör om kameror som ska sättas upp och om att polisen finns på ”oroliga platser” varje dag i veckan.
Visst, gärna poliser och gärna fältare men det kommer inte att göra någon skillnad på sikt, inte på riktigt och inte på djupet. Vi behöver åtgärder som tar sikte på de strukturer som skapar kriminalitet och otrygghet. Vi pratar då om social segregation: ungdomar som misslyckas i skolan, arbetslöshet, utanförskap och fattigdom. Bristande resurser i skolan och att skolan idag inte kan klara sitt kompensatoriska uppdrag. Det saknas långsiktigt arbete i områden där många människor och familjer har det väldigt tufft, där många är nyanlända. I dessa områden har deras barn stor risk att inte få rätt förutsättningar att klara skolan, men där risken istället för att rekryteras till kriminalitet är större.
Socialdemokraterna i Karlstad har föreslagit att en socioekonomisk analys ska göras och kommunfullmäktige ska ta ställning till förslaget. Jag tycker det är helt nödvändigt att få en ordentlig analys av hur den sociala segregationen faktiskt ser ut i Karlstad idag. Men vi behöver inte vänta på den! Redan nu vet vi mycket om vilka problem vi har och vilka politiska beslut och insatser som skulle kunna göra skillnad på allvar: satsningar på skolan, satsningar på stöd till familjer, satsningar på att få vuxna människor i utbildning och arbete, satsningar på att skapa trygga områden med aktiviteter och där hela samhället närvarar.
Barn och ungdomar med framtidstro säljer inte narkotika, rånar inte och startar inga bränder. Barn och ungdomar med framtidstro funderar på vilket gymnasieprogram de vill läsa, de sommarjobbar, de går upp i tid till skolan fast de är trötta, de vet att också de behövs, att de är viktiga för andra, att de klarar allt de vill och att de får hjälp av vuxna för att nå dit.

