40 år av förtryck mot kvinnorna i Iran, 40 år av förtryck mot det iranska folket, 40 år av könsapartheid – men nu stiger flickorna och kvinnorna fram och säger stopp till förtrycket.  

Självklart måste nu Sverige och hela det internationella samfundet ställa sig på flickornas sida och kraftigt fördöma den iranska regimens brutala mördande av sina egna barn, sina egna döttrar. Vi vet inte hur många men ett stort antal tonåringar har mördats och skändats i upploppen av regimen och många av de döda kommer från underpriviligierade, utsatta områden.  

I Iran har islamisterna byggt ett system för könsapartheid. En separationen mellan flickor och pojkar som börjar redan i förskolan och fortsätter i hela utbildningsystemet in i universitetet. Murar byggs mellan flickor och pojkar, mellan kvinnor och män. Kvinnor ska underordnas och de får inte fritt välja vad de ska utbilda sig till och vad de ska arbeta med. Kvinnor får inte skilja sig, de får inte fritt välja utbildning eller arbete. Kvinnor får inte sjunga och deras röster har förbjudits.  

De modiga skolflickornas längtan efter frihet skrämmer och hotar den iranska regimen till den grad att de riktar sina vapen mot dem och mördar dem brutalt. Vi ser fruktansvärda videoklipp på sociala medier hur tonåringar mördas brutalt. Bilden av hur militär med skarpladdade vapen skjuter mot skolflickor som inte täcker sitt hår är en tydlig bild av den patriarkala, förtryckande makten. 

22-åriga Mahsa Jina Aminis död blev en symbol för kvinnoförtrycket och efter henne har många unga gett sina liv för frihetskampen. 

16-åriga Nika Shakarami, Zarina 16 år, Ali 14 år, Omid 13 år, Mohammad 12 år är bara några av dessa dödade tonåringar men det är tyvärr många, många fler.  

När militären har mördat dem är de rädda för deras dödade och skadade kroppar för de vet att deras död kommer fortsätta att öka protesterna och myndigheterna stal 16-åriga Nikas kropp dagen innan hennes familj skulle begrava den.  

När flickorna nu reser sig och slänger eller bränner sin slöja, då sluter de iranska pojkarna upp på deras sida. Pojkarna bildar ringar runt flickorna. Flickor och pojkar går hand i hand i det som kan vara en feministisk revolution. Männen vet att inte heller de kan vara fria förrän kvinnorna är fria. Om folket ska vara fritt måste könsapartheiden få ett stopp! 

Den iranska regimens försök att tysta flickornas röster är inte längre möjlig. Det går inte att tysta deras röster längre.  När Mahsa Jina Amini dödades av moralpolisen då hade protesterna redan pågått länge i sociala medier.  På Instagram och Twitter har kvinnor postat inlägg under hashtaggen #No2Hijab och #WalkingUnveiled där kvinnor tar av sig sina slöjor i protest mot regimens ökade tryck på kvinnor att bära slöja.  

När Mahsa Jina Amini mördades av den så kallade moralpolisen var det gnistan som tände en eld som redan glödde hos flickor och kvinnor i Iran. Upproret ledde från sociala medier till skolorna, till skolgårdarna, till universiteten och till gator och torg runtom i Iran.  

Flickornas röster kan inte längre tystas!  

Musikernas röster kan inte längre tystas!  

Systrarna Behin och Samin Bolouris persiska version av den gamla italienska kampsången Bella Ciao är ett exempel.  

Bella Ciao, Bella Ciao, Bella Ciao  – deras sång ljuder nu över världen, i sociala medier och över Iran. Deras starka röster når ut till de unga människor som behöver kraft och inspiration i kampen för frihet!  

Vi hör också låten Baraye. Artisen Shervin Hajipour har gjort sin sång av Twitterinlägg under hashtaggen #Mahsaamini”. Varje rad i låten Baraye, varje ”för att” är tagen från en tweet som berättar varför man protesterar.  

Musikern Hajipour arresterades för sin protestsång, precis som många andra musiker, författare, influencers, forskare, akademiker och intellektuella.

Ett tragiskt öde är den svensk-iranske läkaren och forskaren Ahmadreza Djalali som greps 2016 och är dömd till döden. Han sitter fängslad med dålig hälsa, med dålig behandling i det beryktade Evinfängelset som nu under protesterna också brunnit och där människor dött och skadats. Den orättfärdiga behandlingen av Djalali och den orättfärdiga dödsdomen som vilar över honom är ett skrämmande exempel på den iranska regimens totala brist på respekt för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.  

När artisten Hajipour arresterades blev hans låt Baraye bara ännu mer viral. Fler och fler delar hans låt och den är viktig för att stärka kampviljan.  

Han sjunger:  

”För ett leendes skull, för studenterna och framtiden, för de fängslade genierna, för de afghanska barnen, för känslan av frihet, för mannen, hemlandet och en blomstrande utveckling, för tjejens skull som önskar att hon var född som man och för kvinna liv och frihet!” 

Jag instämmer med alla dem som uttrycker att den svenska iranpolitiken måste uppdateras och Sverige måste ställa sig på flickornas sida och för mänskliga rättigheter.  

Sverige tog aktiv ställning mot apartheidpolitiken i Sydafrika genom sanktioner och genom att sätta press på landet. Genom trycket från omvärlden mot den sydafrikanska regeringen samtidigt som man gav stöd till frihetsrörelser och humanitärt stöd så tvingades förändringar till slut fram tills apartheidsystemet till slut gick under. Vi ska inte göra skillnad på apartheid och Sverige, EU, FN behöver bekämpa könsapartheiden på samma sätt som vi bekämpade rasapartheiden.  

Som svensk, som kvinna, som feminist, som demokrat och som socialdemokrat står jag upp för de iranska flickornas och kvinnornas frihetskamp.  

Jag står upp för det iranska folkets mänskliga rättigheter. När den internationella solidariteten prövas i Sverige – då måste vi som kämpar för internationell solidaritet låta våra röster höras ännu högre tillsammans med rösterna från Iran! 

Sverige och alla demokratiska länder i världssamfundet måste använda fler verktyg för att öka trycket på Iran att respektera mänskliga rättigheter.  

Kvinna, liv, frihet!