Igår kväll var jag med i en kulturdebatt på Värmlands museum. Peter Franke, tidigare chefredaktör Värmlands Folkblad, modererade och alla åtta riksdagspartier deltog. Jag kan inte sammanfatta hela debatten i ett kort inlägg här, utan jag får nöja mig med det jag sade under de 90 sekunder som var och en hade till ett eget anförande, och några av de viktigaste punkterna jag tog upp.

Mitt eget anförande:

Jag är riksdagskandidat, men fortfarande också regionråd. I den rollen har jag ägnat fyra år åt att parera och hantera både den värmländska högerns försök att skapa en motsättning mellan kultur och välfärd, och Tidö-regeringens besparingar på kultur och folkbildning. Jag har haft att göra.

Idag vill jag säga två saker:

• Till de som vill rädda välfärden genom att spara på kultur: Motsättningen är falsk och argumentet säger mer om er själva. Offentligt finansierad kultur en del av välfärden, och om vi tog bort all kultur ur regionens budget så skulle pengarna räcka till sjukvården i två dagar. Så lite pengar handlar det om i sammanhanget
• Till de som tror att Tidö-regeringen sparat på kulturen av ekonomiska skäl: Nej. Det handlar om ideologi, om att de inte vill ha offentligt finansierad kultur.

Stärkta statsfinanser kommer därför inte att hjälpa kultursektorn om vi inte också får en socialdemokratisk regering.

Kulturskaparnas villkor

Jag har också sett kulturskaparnas villkor.

Ingen kommun eller region skulle idag boka in verksamhetskonsulter för att utveckla en idé eller en organisationsförändring på en förvaltning utan att betala för sig. När det gäller kulturskapare hör jag tyvärr hur de ibland förväntas delta i utveckling av kommunen eller regionen på ideell basis. För en kulturarbetare som behöver jobb och inkomster kan det vara svårt att säga nej även om det är jobb man inte får betalt för (”kanske, kanske blir det jobb och inkomster längre fram…”).

Ingen hantverkare skulle jobba så. Tänk dig en snickare eller rörmokare som åker ut på ett jobb för att hjälpa en entreprenör att ”komma på lite bra innovation” – utan lön! Det skulle de aldrig göra, utan det är självklart med timtaxa och ersättning för reskostnader, restid och varje utlägg. Men Timbrohögerns och Tidö-regeringens stämplar kulturskapare som ett bidragsberoende kollektiv som kommer med tiggarhåven. Ett lätt bete för missnöjda väljare där mångas hushållsekonomi i dag har gått i sank på grund av högerpolitik. I takt med att det offentliga skär ned tvingas kulturskapare jobbar för allt lägre ersättning. Det här är inte en utveckling som är lätt att vända.

Viken av en stark offentlig finansiering

En levande demokrati förutsätter en stark och fri kultursektor – och en ökad statlig finansiering. Det måste också som för annan välfärd finnas en uppräkning av kulturpolitiska anslag som följer kostnadsutvecklingen över tid. Dessutom behöver resurserna komma också det fria kulturlivet till del på ett bättre sätt än idag.

Om motsättningen mellan kultur och välfärd

Som regionråd med ansvar för kultur möts jag ofta av argument som går ut på att vi kan rädda välfärden genom att skära ned på kulturen. Som jag sade i mitt eget anförande är det en falsk motsättning. Pengarna till kultur är så oerhört små i sammanhanget att de bara skulle räcka några dagar i sjukvården. Och då skulle vi alltså inte ha det museum där vi har den här debatten idag.

Kulturen är i själva verket en del av välfärden.