Igår kväll var jag inbjuden till en digital träff med 11 andra kvinnor. Jag var den enda som är född i Sverige medan de övriga är födda i Syrien. Flera av dem hade en utbildning med sig från Syrien. Det var lärare och ekonomer. Det var en enda av kvinnorna som så långt har fått sin kompetens validerad och kan undervisa i biologi. Hon är inte redo för en lärartjänst ännu sa hon utan vill lära sig mer svenska först. Nu jobbar hon som elevassistent på en skola och ger stöd till elever som behöver det. Där fanns även en lärare i matte och fysik, en redovisningsekonom och en som läst litteraturvetenskap på universitetet i Damaskus, när kriget tvingade henne på flykt.
Alla kvinnor hade läst svenska i Sverige och flera hade redan gymnasiekompetens eller höll på att skaffa sig den. Några övervägde att fortsätta med en yrkesutbildning, kanske inom vård, men vi pratade även om att det ju faktiskt finns andra branscher som är mer ”traditionellt manliga” men som kanske kan vara riktigt attraktiva att söka sig till. Flera i gruppen ville söka sig mot universitet, antingen direkt eller om ett par år. Det var mycket bra prat. Om studier, nystartsjobb, extrajobb, praktik, hur man kan bli ännu bättre på svenska och hur man kan få ett jobb och ett bra liv i Sverige.
Vi behöver satsa ännu mer på utbildning, praktik och matchning för att ge möjligheter. Nya och gamla vänner, någon att rådfråga. Ett fungerade AF hade suttit fint också. En kommun som erbjuder stöd och vägledning. Det behövs en skola som är likvärdig och som är till för allas barn, och som är lika bra och ger samma chanser för den nyanländas barn som för den som levt i Sverige länge.
Kvinnorna jag hängde med igår hade gärna träffat fler personer att prata svenska med. Och flera av kvinnorna vittnade om att de önskat sig ett bättre bemötande av kollegor och arbetsgivare när de är ute på praktik och i olika anställningar.
Hallå Sverige, vart är din öppenhet när vi behöver den som mest? Var är du karlstadsbo som gärna tar en promenad eller en (ute)kaffe över ett snack? Var är du som gärna introducerar en ny kollega från ett annat land och bemöter den som en jämlike? Du behövs! Så våga ta det där samtalet över kaffekoppen.
Jag hänger med det här gänget hela våren, en gång i veckan. Snart kan vi börja träffas mer fysiskt också och det ser vi fram emot. Det kommer bli mycket prat och en hel del kaffe helt klart! För kaffe – det är viktigt det.
