”Det är inte bra att ha bara en enda intäktskälla” sade utredaren Karin Forsseke när hon lämnade över utredningen ”Ett investeringsprogram för kultur” till kulturminister Parisa Liljestrand (m). ”En enda”. Och kulturministern uttryckte sig på samma sätt.

Det här är inget nytt. Kulturministern har tillsammans med sin statssekreterare, den mångårige Timbro-chefen Karin Svanborg-Sjövall, ansträngt sig för att framställa kultursektorn som totalt beroende och utlämnad till offentlig finansiering. Som bortskämd rentav. Många kommer ihåg kulturministerns öppningstal på Göteborgs filmfestival 2025. Jag var där och hörde.

Sättet regeringen och regeringens utredare uttryckte sig på är inte bara missvisande. Det är också nedvärderande mot alla som betalar entréer till konsthallar, museer och teatrar, som går på konserter eller betalar för musik och film.

Jag är som socialdemokrat en anhängare av synsättet att kulturen ska vara möjlig för alla att utöva och ta del av, precis som att tillgång till utbildning och sjukvård ska vara jämlik. Då krävs en stark offentlig finansiering.

Men jag vet också att kulturens finansiering idag till en fjärdedel kommer från hushållen, och då talar vi bara om den kultur som har offentlig finansiering. Stora delar av kulturlivet har inte någon offentlig finansiering alls utan är i praktiken helt kommersiell (eller inte affärsmässig alls).

Summorna som kommer från sponsorer och stiftelser är däremot försvinnande små.

Att hela tiden peka på kulturen som ensidigt beroende av skattepengar har såklart ett ideologiskt syfte.

I ett kommande inlägg berättar jag om hur svensk offentlig kulturfinansiering står sig jämfört med våra grannländer.