Sverige har stora problem med hög arbetslöshet med en av de högsta nivåerna i Europa, samtidigt som företagen har en stor efterfrågan på arbetskraft som har rätt utbildning för att ta de lediga jobben. Detta är numera ett känt faktum och ett allvarligt samhällsproblem som gör att Sveriges produktivitet stannar av samtidigt som en stor grupp människor riskerar att hamna i ett permanent utanförskap med fattigdom, ohälsa och socialt utanförskap.
Orsakerna till bristande matchning är strukturella, det vill säga att många av de arbetslösa saknar den kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar och vi lyckas inte rusta människor på ett sätt så att de kan ta de lediga jobben. Trots att det Finanspolitiska rådet, LO, Almega och Svenskt näringsliv samfällt säger att regeringen måste ändra sin arbetsmarknadspolitik och öka arbetsmarknadsutbildningen agerar inte regeringen i den riktningen, utan tvärtom skär man ner på arbetsmarknadsutbildningen (endast 2% av de arbetslösa på AF går arbetsmarknadsutbildning och enligt utvärdering inte heller ”rätt” grupper/individer).
Dessutom har vi en arbetsmarknadsminister som istället för att lägga politiska förslag och rikta ekonomiska medel som åtgärdar de strukturella problemen, istället ägnar sig åt att misstänkliggöra arbetslösa människor genom att prata om ”staplade bidrag och kravlöshet mot arbetslösa”. Senast i Agenda i SVT i kväll söndag. Det är skamligt, det är ohederligt och det är dåligt för Sverige.
Några korta referat av de som intervjuades i Agenda i SVT ikväll:
Tove Elvelid, Arbetsförmedlingen: vi har gjort en prioritering utifrån hur myndigheten styrs (från regeringen) där vi ska fokusera på de som står längst från arbetsmarknaden. Vi har sett att det här inte blir effektivt och för få klarar att gå igenom utbildningen och företagen får inte heller den kompetens de behöver. Här behöver det skruvas på styrningen.
LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö: Det behövs större volymer av arbetsmarknadsutbildning; korta utbildningar inom bristyrken som leder till jobb och arbetsförmedlingen behöver hjälpa människor i större utsträckning. Dessutom behöver arbetsmarknadspolitiken kopplas ihop med utbildningspolitiken.
Almegas näringslivspolitiska expert Jonas Jegers: Läget är allvarligt i Sverige med 8,4% arbetslöshet. Sverige är i topp i Europa vad gäller arbetslöshetssiffror och samtidigt ser vi hur arbetsförmedlingen drar ned på aktiva arbetsmarknadsinsatser. Människor som skulle kunna rustas och matchas mot lediga jobb, de får inte chansen. Samtidigt ser vi företagen inte kan rekrytera den kompetens de behöver. Detta hindrar svensk tillväxt.
Annika Sundén, Finanspolitiska rådet: Det är väl belagt i forskningen att Arbetsmarknadsutbildningar är en bra insats om den riktas till rätt individer/grupp och hon säger att regeringen skulle kunna mångdubbla antalet personer i arbetsmarknadsutbildning. Det är en särskilt bra utbildning för att den är kort, den ges i yrken där det finns stor efterfrågan på arbetskraft och den arbetslösa kan ha finansiering under studietiden. Sundén berättar om de tre grupperna arbetssökande där den grupp hon kallar ”mellangruppen” är den som framför allt är aktuell för arbetsmarknadsutbildning. Det är personer som förlorat jobbet i branscher som krymper eller där de kunskaper man har inte efterfrågas på samma sätt längre. Gruppen utgörs av individer som relativt enkelt kan komma tillbaka till ett arbete om man relativt snart får möjlighet till arbetsmarknadsutbildning men om man inte snabbt får en insats istället kan riskera att hamna i långtidsarbetslöshet.
Sundén lyfter också problemet med regeringens styrning av arbetsförmedlingen (som arbetsförmedlingen själv lyfter i inslaget som nämnts ovan). Arbetsförmedlingen är idag begränsade i sin flexibilitet i hur man får använda sina medel och har krav på sig att prioritera personer som står mycket långt från arbetsmarknaden. Denna grupp skulle egentligen behöva helt andra insatser menar Sundén (en slutsats som även AF dragit). Effekten blir att ”mellangruppen” inte får insatser alls och många där blir fast i arbetslöshet samtidigt som den grupp som står längst från arbetsmarknaden inte heller blir hjälpt. För den gruppen skulle bland annat folkhögskola kunna vara ett bra alternativ. Också det en utbildningsform som skulle kunna användas mer, som lyckas bra med att höja kompetensen både för att fler ska få gymnasiekompetens och förberedas för nästa steg i studier men kan också erbjuda yrkesutbildning. Men även inom folkhögskolan ser vi tvärtom att regeringens politik minskar antalet platser och därmed möjligheter. Flera folkhögskolor lägger ner sina studiemotiverande kurser idag – också som ett resultat av arbetsförmedlingens ändrade styrning och att arbetssökande inte längre hänvisas till dessa kurser trots goda resultat.
Vad borde regeringen göra enligt Finanspolitiska rådet? Ja som jag skrev ovan menar man att det är ”mellangruppen” som ska ges insatsen arbetsmarknadsutbildning – alltså den borde mångdubblas till rätt målgrupp! Man föreslår för regeringen att arbetsförmedlingen ska få större flexibilitet för att kunna använda medlen på ett sätt att insatser kan utformas utifrån individens behov. Även den grupp som står långt från arbetsmarknaden behöver andra åtgärder pekar Sundén på.
I Finanspolitiska rådets rapport framkommer också att det finns andra problem med att så starkt prioritera kommunal yrkesutbildning framför arbetsmarknadsutbildning. Kommunal vuxenutbildning har framför allt fokus på traditionella kvinnoyrken såsom vård och pedagogik vilket gör att kvinnor är i majoritet där, medan det i arbetsmarknadsutbildning oftare är traditionellt manliga yrken inom t ex tillverkning, industri och transport vilket ger en övervikt av män i utbildningarna. Alltså menar rådet att kvinnor missgynnas strukturellt eftersom det ger män större möjligheter att få sin utbildning betald medan kvinnor tar studielån i större utsträckning.
Svenskt näringsliv intervjuades inte med i Agenda men även den organisationen ser stora behov av att öka volymerna i just arbetsmarknadsutbildning, vilket de framfört i debatten.
Mats Persson får frågan varför regeringen inte satsar mer på just arbetsmarknadsutbildning och han svarar först att ”det är inte viktigt om det är kommunen eller arbetsförmedlingen” (vilket det ju tydligt framgått varför det har betydelse). Men därefter uppehåller han sig i intervjun helt på vad han kallar ”systemfel i politiken” att ”det inte ställts krav på de arbetslösa” och därutöver ”att det staplats bidrag på varandra”. Han säger ingenting i hela intervjun om de allvarliga brister som regeringens uppenbart dålig styrda och bristfälliga arbetsmarknadspolitik har eller vad han vill göra åt det. Den massiva kritiken från Finanspolitiska rådet, LO och Almega som redovisats i reportaget och som även bekräftas av Arbetsförmedlingens egna utvärderingar nonchalerar han totalt.
Istället pratar Mats Persson om att ”myndigheter inte får prata med varandra” och att ”det är kravlöst”. Han pratar om ”omhändertagandementalitet” och att arbetslösa ”kunde få ut lika mycket pengar som en människa som har ett arbete”. Förutom att det är osant och ohederligt är hela intervjun därutöver ett bevis för en liberal arbetsmarknadsministers illa dolda människoförakt för alla de människor som är i den oerhört utsatta situation som arbetslöshet, fattigdom och utanförskap innebär. Något som Mats Persson uppenbart inte har en gnutta empati eller insikt om, vilket gör mig så jäkla arg att jag var tvungen att skriva den här alltför långa texten när jag egentligen borde lagt mig. För Sveriges produktivitet och tillväxt innebär det en fullständig katastrof med en arbetsmarknadsminister som inte har en fungerande arbetsmarknadspolitik.
Länk till rapporten Finanspolitiska rådet hittar du Här
Länk till Agenda
Länk till rapport Svenskt Näringsliv
Länk till rapport från LO
Länk till Folkbildningsrådet
