Biodlaren av Marcus Carlsson, Skråbock av Emily Norling och Speglingar av Sara Broos är några av senare års exempel på värmländsk filmproduktion som vi är stolta över och som bidrar till att spegla mångfalden och för att olika röster ska höras i Sverige.

Marcus Carlsson var förresten på plats på Skoghalls Folkets hus i helgen när Filmörnen gick av stapeln. Han passade på att ha casting för sin kommande film och kön ringlade lång för att få provfilma. Filmörnen är en kortfilmsfestival i Värmland som, med undantag för några års uppehåll, har hållit igång sedan 1978. Det är en viktig mötesplats för Värmlands filmbransch. Här finns också unga filmare som är kreativa och producerar sina filmer själva, med mobiltelefoner och egna klipp-program, eller med stöd av professionella handledare på kultursommarjobbet eller i ett studieförbund.

Den värmländska infrastrukturen för film är stark. Men Sverige behöver desperat en ny filmpolitik. Om vi ska kunna fortsätta att producera och visa svensk film måste det både finnas stöd till produktion av svensk film, och incitament för att få biopubliken att återvända till biograferna.

Filmutredningen, med betänkandet Publiken i fokus, lades fram under våren 2025. Utredningen föreslog en stärkt finansiering av svensk filmproduktion, genom en skatt på amerikanska streamingtjänster och ökad statlig finansiering via en filmfond. Välkomna förslag ansåg många. Men när propositionen lades fram över ett år efter filmutredningen fanns inte något sådant förslag med i regeringens proposition. Den rakbladstunna propositionen Ny politisk riktning för ett starkare filmland blev en stor besvikelse för film-Sverige och Värmland. Orsaken uppgavs av moderata ministern Parisa Liljestrand vara att man inte vill belasta ”hårt arbetande svenskar”.

Väldigt märkligt eftersom en sådan skatt finns i flera länder i Europa. Det vore fullt rimligt att de stora tech-jättarna är med och bidrar till infrastrukturen för den svenska film som de tjänar stora pengar på. Filmländer som Frankrike, Italien och Danmark har alla skatt på streamingtjänster.

En avgift på streamingbolagen kan också vara ett sätt att finansiera den filmfond som den tidigare kulturministern inte heller lyckades skriva fram ett förslag om i propositionen. En filmfond behövs för att stärka den svenska filmens finansiering som har halkat på efterkälken i ett europeiskt perspektiv.

Kritiken om att stryka det filmpolitiska målet om jämställdhet och mångfald samt  målet om barns eget skapande är väldigt berättigat. En ny regering behöver värna om den typen av kulturpolitiska mål.

Tidöregeringen hade synsättet att det är mål om jämställdhet som varit problemet för svenska filmskapare de senaste åren, men alla i branschen vet att det som både filmskapare och biografägare kämpar med idag är finansiering och konkurrens från multinationella streamingtjänster. Ett struket jämställdhetsmål passar kanske i högern kulturkrig, men det är verkligen inte en satsning på svensk film.

Inte ens förslag om att stoppa illegal IP-TV, orkade tidigare kulturministern få med i den tunna propositionen, trots att det var ett tilläggsdirektiv till utredningen som hon lyfte som angeläget. Och trots att vi vet att den illegala IP-TV:n både skadar svensk film och göder kriminella organisationer.

Om svenska och värmländska berättelser ska synliggöras på bioduken kan vi inte fortsätta att underfinansiera svensk film. Svensk film är en förutsättning för att våra  biografer som är viktiga mötesplatser, ska finnas kvar. Biodlaren som spelades in i Eda kommun betydde mycket för lokalsamhället och vid premiären i våras på Folkets Hus i Åmotfors var det fullsatt. Lika fullsatt som det var på Skoghalls Folkets Hus i lördags under Filmörnen.

Jag tipsar om att se årets vinnare av Filmörnen, kortfilmen Elefantplatsen av Mikael Högman som finns tillgänglig på SVT Play.