Jag föddes i Kristinehamn 1971. I en annan tid, i ett annat samhälle. Jag hade två pappor, två halvsyskon och en mamma. Min mamma blev dagmamma när de andra kvinnorna i kvarteret började jobba. Deras barn släpptes av hos oss på morgonen.
Det var alltid många barn hos oss. Mamma bakade bullar, serverade falukorv med stuvade makaroner och lekte kurragömma med oss. Men det var ju andra tider så därför kunde hon också röka sina gula Blend i tvättstugan med kaffekoppen när hon behövde en lugn stund.
Jag hade klasskompisar och det var inget snack om vilken skola vi skulle gå i. Vi kämpade i uppförsbackarna på morgonen och susade på våra Crescentcyklar nerför på eftermiddagarna. Det var mycket som var tryggt under de här åren. Pulkabacken utanför där alla samlades under vinterkvällarna med pulkor och trickskidor. Bussträffen som Svenska kyrkan ordnade på fredagkvällarna. Tonåringar från hela området samlades i bussen, sjöng och skrålade till ledarens gitarrspel medan rutorna immade igen.
Det var verkligen en hel del som var bra under de här åren, men inte allt. Jag var ofta rädd i skolan och mobbningen i var skolan utbredd. Minnen av att vara ensam i en korridor utlämnad till större killar kommer aldrig att lämna mig. Att vara tjej innebar att vara lovligt byte för glåpord och händer. Jag bär också med mig minnen av att toleransen för olikheter överlag var låg. Rasism och fördomar var vardag. Jag minns killen i parallellklassen. Han var adopterad, och hans mörka hudfärg räckte för att skapa en skarp kontrast mot normen. Han kämpade hårt, ofta med knytnävarna, för att bli accepterad.
Tonårstiden var rörig men kanske inte heller helt katastrof. Det var mer Folkets park, hänga på raggartorget och disco än studiefokus för min del och jag var en sökande ung människa. Det som skiljer min ungdomstid från idag är att även om betygen inte var perfekta så kom man ändå vidare. Jag gick gymnasiet och jag gick med i SSU. Där kom mycket trygghet och vänner för mig. En vändpunkt i livet med en stabil relation, egen lägenhet och jag köpte en egen, SAAB -99. Den var grön och helt underbar att köra.
En kort tid av intensivt politiskt engagemang gjorde att jag plötsligt i valet 1994 stod på plats 7 på riksdagslistan för socialdemokraterna. Det blev ett år i riksdagen (1995-1996) under en omvälvande tid i samhället och i politiken. I Stockholm bodde jag granne med Göran Persson, som reste över Atlanten för att förklara den svenska välfärden för de finansmän som skulle ge oss lån för att inte sjukvården och äldreomsorgen skulle raseras över en natt. 90-talskrisen har än i dag bestående effekter på vårt samhälle när försämringar i välfärden tvingades fram samtidigt som nyliberala marknadsidéer började få fäste, även om Socialdemokraterna. Jag minns att jag var med och författade en antologi om Egenmakt för SSU:s räkning och åkte till Göteborg för en intervju med deras starke man Göran Johansson (S).
Jag lämnade politiken helt i slutet av 90-talet under några år. Jag ville och behövde leva ett helt vanligt liv, utan politiskt engagemang.
Åren därefter byggde jag upp mig själv. Jag träffade en partner och jag fick en liten familj. Två fina döttrar. Jag pluggade svenska och samhällskunskap. Jag jobbade och levde ett vanligt vardagsliv som de flesta gör.
Mina barn har såklart präglat mig, som det är för de flesta. Min ena dotter föddes med en språkstörning och fick tidigt en autismdiagnos. Det gjorde att livet blev annorlunda än om hon inte haft en funktionsnedsättning. Hon möttes av oförstående och bristande resurser som inte mötte hennes behov. Det ledde till år av skolsvårigheter där vi tidigt fick erfarenheten av att ha ett barn med så kallad problematisk skolfrånvaro och psykisk ohälsa. Inte på grund av hennes funktionsnedsättning, utan på grund av hur vi har organiserat och resurssatt välfärden.
Erfarenheten av att ha en dotter med autism och språkstörning var en av orsakerna till att jag valde att återigen engagera mig politiskt. I dag mår min dotter bra. Hon är en ung vuxen och studerar konst. Att forma ett samhälle för barns bästa har följt mig genom mitt engagemang. Jag mötte Björn, en partivän på stan en dag, som frågade om jag inte skulle bli aktiv efter flera år utanför politiken. Jag klev in i partiet igen, blev aktiv i Norrstrands S-förening först och fick ganska snart uppdrag i vård- och omsorgsnämnden. Efter några år i Karlstads arbetarekommun valde jag att kandidera till ordförande för partiet lokalt. Mitt mål med det var att stärka den lokala folkrörelsen för Socialdemokraterna genom en fysisk mötesplats och genom ett starkare politiskt värde av att vara medlem i Socialdemokraterna. Vi har kommit en bra bit på vägen och idag styr vi Socialdemokrater Karlstads kommun tillsammans med våra samarbetspartier, efter ett starkt valresultat 2022. Det är jag stolt över att varit med och bidragit till tillsammans med ledande S-företrädare och alla medlemmar i arbetarekommunen.
Den senaste mandatperioden och fram till utgången av 2026 har jag haft den stora förmånen att vara regionråd tillsammans med Åsa, Daniel och Tobias. Vi har under fyra år styrt Region Värmland tillsammans med våra två samarbetspartier. Vi har trots tuffa ekonomiska förutsättningar lyckats bra! Med en ekonomi i balans har vi både värnat och utvecklat sjukvården, kollektivtrafiken och vi har stärkt kulturen och folkbildningen i länet. Jag är stolt över vad vi har åstadkommit. Lite extra stolt är jag över att den Kraftsamling för barn och unga som har varit prioriterad från start. Genom att flytta fokus från enbart behandlande insatser vill vi istället skapa förutsättningar för att alla barn och unga i hela Värmland ges de bästa förutsättningarna när deras liv startar. Här har vi samlat länets aktörer för att göra gemensamma insatser som handlar om fullföljda studier, trygga relationer, meningsfull fritid och bra levnadsvanor. Alla barn har rätt att både känna framtidstro och må bra här och nu!
I valet 2026 var jag återigen riksdagskandidat för Socialdemokraterna. Med mig i bagaget hade jag mycket erfarenhet från olika slags jobb, studier, att ha barn och politiska uppdrag. Tyvärr gjorde Socialdemokraterna ett dåligt val och vi tappade ett mandat. Jag stod på fjärde plats, men Socialdemokraterna tog dara tre mandat och jag är således ersättare.
Mitt övergripande budskap i valet 2026 var detsamma som det var 1994; Framtiden är inte ödesbestämd – du kan själv vara med och forma den.
